Manifest

av Malou Zilliacus

Att snickra meningar i jakten på den absoluta icke-sanningen. Att famla efter ord, för sig själv, i grupp, på papper, på golv, på akryl, på piano, på datorn. Att vilja hitta rätt och hata rätt. Att formulera utopier utan att tro på dem, att inte tro på att du inte tror på dem. Att le i smyg. Att gråta i smyg. Att bita ihop käkarna och vilja skrika men hålla emot. Att se sig själv utifrån och bli så äcklad av detta ständiga presterande att du bara måste prestera lite bättre genom att ickeprestera och inte ens det lyckas du med. Att skapa. Att se hur glöden falnar av oändliga diskussioner, att se nytändning efter nytändning men ingen slutlig brasa. Att sitta och stirra i timmar, att sitta och prata i timmar, att trots att du är omgiven av fantastiskt feministiska och kompetenta och ifrågasättande och normkritiska individer bara fastna i ett snurr utan svans och utan början, ett synande av lager efter lager och när du tror att du hittar fram är det bara en våt pöl kvar. En pöl som är hal och ropar: Gå härifrån, du kommer aldrig att nå mig.

Att vara så infernaliskt trött på att det skrivs så många sådana här texter och om möjligt ännu mer trött på att de samtidigt ger dig något, kanske för att de är det enda du själv kan producera och du hoppas att alla andra känner likadant. Att alla är lika svala och cyniska och hoppfulla och revolutionära och riktningslösa. Framför allt riktningslösa. Du hoppas det för att du är så rädd för att någon kanske ska ha kommit lite längre, tänkt lite smartare, agerat lite effektivare. Det är det enda du vill se, på scenen, bakom scenen, vid skrivbordet, vid penseln, de där som verkligen utmanar dig i dina teorier och praktiker och ändå kan du inte tåla dem för de får dig att känna dig som en som inte riktigt nått fram, som inte läst tillräckligt, sett tillräckligt, upplevt tillräckligt. Är tillräckligt.

Du pratar om dina privilegier som om du hade någon aning. Du pratar om normer och vithet och funktionalitet och cispasseringar och du pratar om motstånd, framför allt om motstånd, om att stångas i motvind och säga ifrån och be om definitioner och konkretisera och kräva och säga ifrån och kräva och säga ifrån och våga ta fajter och inse att du inte kan kriga överallt och kliva tillbaka när du inte behövs eller när någon annan faktiskt har mer relevans än du och du undrar hur du överhuvudtaget kan ha rätt att stå här.

Du undrar varför du har en känsla av att ingen scen är tillräcklig men de är alla för stora. Du har rätt att titulera dig hur som helst men tänk om någon skrattar där på bakersta raden och du inte vet om det är just åt dig och det var ju inte meningen att någon skulle skratta just där. Och du tänker alltid på allt du gjort och hur du borde ha gjort annorlunda, hur du framför allt borde sluta stå på scener för att det finns så många som du som står på scener.

Och samtidigt inte. Du minns alla gånger du blivit förbannad, så jävla förbannad, för att människor står på en scen som kan vara en piedestal eller en blackbox eller ett vitt A4-ark eller en vernissage eller ett talarpodium eller en busshållplats eller en ICA-kö, och bara vräkt ur sig, korviga ord som fäster sig likt slamsor på luften omkring dig och gör den tjock att andas och du rodnar av ilska och någon säger att du är söt när du är arg. Och du vill explodera, men inte bara bildligt, utan ovanpå alla dessa människor som tar upp så mycket plats genom sin blotta existens och krymper ditt och dina vänners handlingsutrymme, du vill på riktigt på fullaste allvar verkligt seriöst explodera ovanpå dem, så att de fastnar med din njure i näsborrarna och en massa brustna tarmar i ögonen, du vill droppa ditt blod med lågt hemoglobin på deras hjässor så att det rinner in i deras öron och smälter sönder trumhinnorna för att det är så pumpande hårt och hett.

Och framför allt vill du sluta vara så arg. Du vet att det är en viktig del av kampen men du har varit arg så länge nu att det börjar tära på dina energidepåer, du vill lägga cynismen och bitterheten på kryddhyllan och ta fram dem lite mer sparsamt, för att vässa pennan, spetsa argumenten. Du vill hitta en plats mitt emellan ironi och naivitet och där vill du landa, en liten stund. Där finns väldigt mycket grönt gräs, där ligger många människor och solar i varandras glans och badar i varandras svett som luktar sötsurt av arbete och konst, inte mörkt och beskt av nervositet eller osäkerhet. I dessa grästuvor finns fästingar som ivrigt rotar sig i dina knäveck för att injicera inspiration, agera ständigt växande musor. De röda ringarna de sprider på din kropp blir energizoner och du ligger där bredvid alla andra och strålar ut styrka.

När ni reser er är det tillsammans. När ni går från gräset ut på gatorna är det natt, men alldeles ljust. Dörrarna står öppna överallt och låsen är utbytta mot silverfärgade låsparodier som fnissar mot den som försöker peta med en nyckel. Till varje scen går en ramp som bjuder med dig på en resa. Penslar ligger utströdda överallt och ni kan måla på varandra och till och med himlen liksom stillnar så att ni ska kunna beströ den med färger och alternativ.

Innan du somnar i gräset igen ligger du länge stilla och tänker. Om det är en dröm borde du kunna formulera vad som helst. Hur kan din dröm vara så vän? Var finns glöden, insikterna, kraften och förändringen? Något skaver och du sänker blicken. Medan du tuggar bort en bit av stortåns vänstra nagelband som är alldeles hårt och gråvitt ser du hur någon kommer ridande långt borta. Det är Sanningen. Hon har kommit för att förklara allt för dig. Hon ser lite ut som Judith Butler, och du smyger tyst framåt för att inte väcka de andra. De Andra. Plötsligt är det du och Sanningen mot flocken av människor. När hon närmar sig dig på sin stora, majestätiska vita häst och du ser in i hennes ögon märker du att de saknar pupiller. Du vänder om och börjar springa, och hör ett kras bakom dig. Sanningen är borta. Hon har fallit från sin häst och gått i tusen bitar. Du kliver försiktigt fram mot hennes springare, som ruskar på huvudet, fnyser och springer iväg med manen fladdrande bakom sig. Du går fram till resterna av Sanningen och skär dig på en av bitarna. Det är en spegelskärva. Du stoppar fingret i din mun och Sanningen gör likadant.

Du kan inte komma ifrån ditt dåliga samvete. Men du kan komma ifrån dina möjligheter, din glädje och din konstnärliga lust om du bara försöker tillräckligt länge. Sluta med det. Du kanske inte kan sluta cirkelresonera eller vilja skava av lager efter lager, men du kan sluta vara rädd för vad du kommer att hitta. Du kan börja lyssna. Du kan prioritera ansvar framför skuld, solidaritet framför upplysningspolitik. Du kan sluta tänka i resultat och börja leva i processer, du kan låta bli att hela tiden bli och försöka vara eller åtminstone vara i ett ständigt blivande. Du kan börja hälsa på människor du känner igen. Du kan göra konst när du vill, var du vill. Du kan bli förbannad på att folk inte kallar sig för feminister och lika förbannad på att folk som verkligen inte är feminister enligt din definition som ändå på något sätt ju måste vara gällande i åtminstone just den här givna kontexten som kallas din egen hjärna – som självklart inte är din egen med tanke på att den innehåller en mängd hjärnceller vars innehåll du inte kommit fram till alldeles själv, kom ihåg att credda dem som creddas bör och de är fan i mig många – du kan tappa bort dig mitt i en mening och titta in i en massa ögon och hitta ett stort antal olika stigar ut och le åt detta faktum istället för att generat fladdra vidare i ditt papper – alltså, du kan bli lika förbannad på att folk som verkligen inte är feminister kallar sig för det.

Du kan sluta tänka att den och den är snyggare eller bättre eller smartare eller häftigare än du och bli kär i dem istället. Du kan börja le istället för att höja på ögonbrynen. Du kan, när du orkar, försöka förklara. Du kan också låta bli att förklara och sluta le och börja höja på ögonbrynen. Allt handlar om vem du är och i vilket rum och vem som har makten trots att makten är relativ och du vet vad jag menar. Du kan börja se dig själv som en del i ett stort system av relationer och konstverk och du kan börja se scener överallt utan att bli paranoid för ni är alla där tillsammans och det går att klia varandra på ryggen istället för att hugga häftstift i den, trots att ni inte ens vet vad ni heter. Du kan tacka nej till vissa uppdrag och vidarebefordra dem å det bestämdaste, och du kan sluta bestraffa dig för att du inte alltid gör så, för också du behövs ibland. Du kan skämmas för att du är så otroligt kåt på akademin och egentligen skulle vilja avancera inom den och du kan lite tyst ligga runt med dina favoritteoretiker i dina drömmar, eller du kan tänka att äntligen kan någon klättra in där och skvätta lite fittsaft eller annan valfri substans på de där unkna universitetsväggarna. Du kan kritisera institutionerna och de stora scenerna och de stora genierna och göra egna läsningar av dem eller skriva egna texter som om de inte fanns eller förakta den skola du går i trots att du vet att det är ett hejdundrande privilegium att få gå där. Du får vara paradoxal i dina ambitioner, ibland känns det som att hela kampen är en stor kontraproduktion men det går framåt, det gör det. Kom bara ihåg att vara någorlunda ödmjuk, och framför allt inte rädd för att ändra åsikt, veckla ut dig tillsammans med andra. Och samtidigt ibland bara gå hem, dra täcket över huvudet och vara ensam, helt ensam, göra pausaktivism där du hinner andas och ladda. Du kan kan såga av museernas fallosfötter och se dem vingla, för precis som skyskrapor står de stadigare om de rör sig med vinden. Och ni blåser, jävlar vad ni blåser. Det är feministisk orkan på gång och du vet att scenkanterna äntligen börjat pyra. Där i mitten, där brinner ni, och det är bara gamla och nya flammor, inga farliga eldsvådor. Det är dans och det är skratt och bastupolitik när den är som bäst och du piskar dig själv med björkris och det känns så behagligt och de som vill sträcker fram sina rumpor för att bli piskade och alla, precis alla, blir matade med morötter som de hugger tänderna i och det knäpper till av avbrutna fallosfigurer och du tänker att där. Där föll patriarkatet. Och du blir alldeles pirrig och i nästa stund tänker du att får en queerfeminist använda en så bionormativ metafor? Men du kan inte sluta pirra.

Du kan börja kalla dig för jag, även om det känns väldigt läskigt.

Jag sitter i en trädtopp och sjunger, och jag snickrar manifest som blir en enda röra och jag kommer att ha en klump i magen när jag går härifrån och jag kommer att tänka att jag borde ha gjort lite annorlunda och då kommer du att komma fram, dra ner mig i gräset, placera en fästing i vardera knäveck och trycka dina röda ringar mot min panna.