Superhjältar och superskurkar i kriminalromanen

av Johnny Gaspar

Den naturliga utgångspunkten för en text om hjältar och skurkar inom kriminalromanen är professor Moriarty. Inte för att han var den första, (Jean Diable var före), inte för att han var en riktig huvudperson i Sherlock Holmes-serien (han var endast med i en episod, och fanns i bakgrunden i två andra). Nej, orsaken till varför jag vill börja med Sherlock Holmes är att där finns många ingredienser som vi hittar i snart sagt alla kriminalromaner sedan dess. Holmes själv är ett praktexempel på en hjälte, plagierad oerhört många gånger. Och om jag dessutom skulle skriva om medhjälpare, så… ja, ni förstår.

Som någon föreläsare i en skrivarkurs beskrev en bra antagonist: hitta tre eller fyra attribut eller intressen som den har gemensamt med protagonisten och ett eller två precis motsatta attribut. Professor Moriarty är sinnebilden för många senare skurkar: av överklass, intelligent, icke-empatisk. Som Holmes förutom att han är patologiskt kriminell. En nemesis värdig den skarpsyntaste deckaren i historien. Och där någonstans har vi förklaringen till denna fascination för skurken, den jämbördige motståndaren från andra sidan. Vi ska komma ihåg att Sherlock Holmes aldrig lyckas besegra Moriarty. Visserligen sägs det i The Final Problem att Holmes samlat tillräckligt med bevis för att Moriarty skall kunna fällas i en domstol, men som vi väl vet är professorns öde ett helt annat. Om inte läsarkretsens krav på mera Sherlock Holmes hade kanske vår hjälte delat det ödet. Att låta hjälten dö med skurken är också någonting vi kan se i andra kriminalromanserier. Det främsta exemplet är Hercule Poirot och det är inte långsökt att härleda dem tillbaka till The Final Problem.

Orsaken till att använda Sherlock Holmes som exempel för denna obduktion av kriminalromanen är att se likheterna mellan hjälte och skurk. Det naturliga tillståndet i kriminalromaner är ofta det att hjälten och skurken delar en gemensam fiende, nämligen polismakten. Conan-Doyle porträtterar kommissarie Lestrade i rollen som inkompetent polis, som oförtjänt gör karriär på Holmes skarpsynthet trots att han ofta motarbetar Holmes teorier. Denna skurk-polis-hjälte-triangel används fortfarande väldigt ofta. En viss uppdatering har dock skett och nuförtiden är det sällan polisen som är det onda, utan vissa, gärna högt uppsatta, polischefer som ensamma får stå för inkompetensen. Henning Mankells Wallander är trots sin position en udda polis som ofta får problem med sina chefer och inte direkt kan anses vara en paragrafryttare. Här kan en parallell dras till andra poliser som Hieronymus Bosch (Michael Connelly) och Harry Hole (Jo Nesbö).

Kriminalromanens förkärlek för att bryta mot regler och lagar tvingar fram denna dubbla kritik av polismakten. Inte sällan är därför hjältarna nuförtiden journalister, som inte binds av lagar, bevisbörda och tillvägagångssätt. Dessutom är väldigt många kriminalförfattare tidigare journalister och använder sig av tidigare expertis samtidigt som journalistkåren hyllas. Liza Marklund, Stieg Larsson och Michael Connelly har alla bakgrund som journalister.

Hjälten i kriminalromaner är ofta en avart inom det juridiska systemet. Många av våra hjältar bryter ständigt mot de lagar som de egentligen borde försvara. Det gäller såväl Sherlock Holmes som Kurt Wallander. I detta avseende är hjältarna i våra deckare inte långt ifrån superhjältarna i våra serietidningar. De följer inte nödvändigtvis lagen, men de står för det rätta och det goda. Lagens längre arm kunde man påstå. Det är ändå intressant hur läsaren accepterar beteenden hos hjältarna som i verkliga livet anses vara polisstatsfasoner. Inbrott, misshandel, skuggning, bevisfabrikation, lögner, utfrågningar utan advokat, allt det här anses som normalt ur läsarperspektiv. Man förhåller sig positiv till och med då personen som utsätts för dessa rättsövergrepp visar sig vara oskyldig. Att få fast den skyldige är viktigare än alla rättigheter i världen. Mest makabert blir det i den avslutande boken i serien om Hercule Poirot, Curtain (Ridå). Där någonstans börjar gränsen mellan hjälten och skurken suddas ut, skillnaden är bara den som existerar i läsarens huvud. Fungerar uppställningen kulturmoraliskt? Ja, om man tycker att Hercule Poirot har rätt att döda utan bevis.

Med några få undantag har skurken försvunnit ur dagens kriminalromaner. Till och med återkommande kriminella är ovanliga, för att inte tala om en verklig antagonist. I likhet med många övriga genrer har protagonisten blivit så viktig att birollerna glöms bort. Eller vem kan nämna en biroll som man verkligen minns i en ny kriminalroman? Samtidigt som detta har förklarats som en övergång till något mer realistiskt, är jag skeptisk till tanken. Inte minst eftersom den nya skurken blivit seriemördaren, och hur många seriemördare kan vi realistiskt sett placera på Gotland under en polis livstid? Och den enorma konspirationen som vi hittar i Stieg Larsson Millenium-trilogin, hur fantasieggande och intressant den än må vara, är knappast mer realistisk än gamla skildringar av det ondas genius.