35 år av världsmusikentusiasm

av Tove Djupsjöbacka

Taljanka, säger jag, och min kompis ser undrande ut. Men Huopikkaat känner du väl till, undrar jag då. Stön. Huopikkaat känner väl varenda finländare till, konstaterar hon.

För många är Taljanka fortfarande främst rena landsplågan Huopikkaat, som fanns med redan på deras första skiva, utgiven 1978. Jag var inte ens född då, men har blivit bekant med gruppen så småningom. Efter 35 års karriär är gruppen fortfarande aktiv. I år ger man ut en dubbel-jubileumsskiva. Jubileumskonserten på Savoyteatern var också verkligen aktiv – en nästan tre timmar lång resa genom gruppens karriär.

Jubileumskonserten var fint sammanställd i tematiska helheter – man kunde på ett fint sätt följa med hur gruppens kärlek till musik från olika delar av världen resulterat i olika sorters musikhybrider. På många sätt gör Taljanka musiken till sin, främst genom texter på finska. Ofta är det de själva som översatt, vilket säger en del om vilka kunskaper som döljer sig bakom den musicerande ytan. Det är inte alla som träffsäkert översätter från åtminstone ryska, spanska och franska.

Kim Kuusi skriver förtjänstfullt i 35-årsskivans konvolut om gruppens rötter i folkvågen. Där fanns många som gjorde liknande saker, ta till exempel Hector, originalet till hans stora hitlåt Palkkasoturi är signerat Buffy Sainte-Marie. Också inom den finländska schlagern har traditionen med sk. käännösiskelmä levt starkt, sångare som t.ex. Laila Kinnunen har gjort flera fina versioner av t.ex. brasiliansk populärmusik.

I dag har vi måhända en världsmusikkultur som ser annorlunda ut. Det är lättare än någonsin att bekanta sig med alla tänkbara sorter av musik – folk reser mera och på internet kan man hitta precis vad som helst. Det är bara att föreställa sig hur det kändes att vara intresserad av flamenco på 1970-talet, då man måste tigga på sina bara knän att någon spansk dansare skulle undervisa en. I dag är det ett par klickar på YouTube och man lär sig något nytt igen.

Den finländska världsmusikscenen av i dag omfattar en hel rad musiker, som grävt djupt i diverse källor och framför musik som verkligen är så trogen originalet som möjligt, i stället för att översätta och göra musiken till något mer finländskt. Ibland känns Taljanka lite väl nära finsk underhållningsmusik, speciellt i den del av repertoaren som kommer österifrån. Men vänta lite, stora delar av den finländska populärmusiken överlag har rötter österifrån, den melankoliska slaviska romansen har lämnat sina spår. La foule, som Edith Piaf gjorde berömd, är de facto en vals från Peru, visste Taljanka att berätta vid sin jubileumskonsert. Det gäller bara att komma ihåg vilka alla intryck som finns inbakade i det vi uppfattar som finländsk populärmusik.

Taljanka har gett ut en lång rad skivor genom åren, många som klara temahelheter. Debuten Taljanka (1978) baserar sig främst på ryska folkvisor – hela gruppen startade då Anja Tyrväinen kom hem från Ryssland med en rad visor i bagaget. Hon översatte dem till finska tillsammans med sin man Timo Tyrväinen och så behövdes det en ensemble att framföra dem. Vips grundades Taljanka. De ryska folkvisorna från trettio år tillbaka är rätt härliga att lyssna på i dag – vilken energi och glädje de unga och friska rösterna utstrålar. Mikset saavu (1990) satsar på Spanien och Latinamerika. Några flamencobesläktade egna kompositioner fungerar bra, liksom de guldkorn man plockat fram ur den amerikanska repertoaren. För den som inte är bekant med legender som Atahualpa Yutanqui är det verkligen något som lönar sig att bekanta sig med – både originalet och t.ex. Taljankas ödesmättade version av hans Guitarra, dímelo tu (Kitara ja kuu). På Zaiori (2001) medverkar en salongsorkester, som får fram mångsidiga nyanser. I titelspåret låter de verkligen som en orientalisk magdansorkester, med unison, smal klang och fin rytm. Flamencointresset fick sin egen skiva i Tarara (2006), som i sina översättningar fångade något av flamencons kärna.

35-årssamlingsskivan Vuodesta 1975. Tunteista tinkimättä, sointuja säästämättä (2010) är en dubbel-cd med sammanlagt 46 spår, som kanske kunde ha komprimerats lite. Speciellt den första skivan med ryska eller östeuropeiska låtar som ibland låter rätt lika varandra. Tre nya spår finns med, annars handlar det om äldre inspelningar. Många låtar är helt enkelt vackra, lyssna till exempel till de raka, direkta rösterna på Kun kohdattiin eller Kerkko Koskinens Elämän langat, andra helt hejdlösa, som hurtiga Barynja. Sist men inte minst förtjänar de skickliga musikerna gruppen omgett sig med en eloge, speciellt dragspelsvirtuosen Petri Ikkelä.