Två sidor

av Cecilia Rosenlew

Svarta limousiner, blixtrande kameror och nyfikna folkmassor. Vackra aftonklädda filmstjärnor glider fram längs röda mattor för att tas emot av tidningspress och TV. Oscargala i Hollywood eller filmpremiär i någon av de stora metropolerna. Glamourösa tillställningar där filmvärlden exponerar sig i hela sin prakt. I Finland har vi Jussigalan som gör sitt bästa för att nosa Oscargalan i svansen och visa upp de nyaste inhemska långfilmerna och stjärnorna, men i en betydligt mindre och anspråkslösare finsk version. Numera är det ingen brist på festivaler, tävlingar och prisutdelningstillfällen hos oss. När det gäller film hör spektakel, tillställningar och gärna också skandaler till saken. Filmen hör till de dyraste konstgrenarna. För påkostade långfilmer med hisnande budgeter är marknadsföringen ett måste för att fånga en så stor publik som möjligt.

Det finns också den andra sidan den som inte syns eller hörs. De som står bakom kameran, lamporna, den tekniska apparaturen i studior, bilar eller ute på fältet, de som sitter vid editeringsdatorn, mixerbordet eller ljusanordningarna, de som står för iscensättning, kläder och makeup. De får för det mesta nöja sig med att vara ett av de många namnen som rullar i filmens sluttexter.

Film och TV-branschen är långt ifrån den glamourfyllda idealbilden som serveras av massmedia. Största delen av filmjobbet är ett långsamt knegande, där det behövs både uthållighet, hårda nypor och tro på sin sak och framför allt yrkeskunskap. En bra grund är studier, men det räcker inte för att lära sig de komplicerade arbetsskedena inom filmen. Yrkeskunskapen får man bäst genom det praktiska arbetet. En långvarig fast anställning inom film är ovanligt i dag. För det mesta är det frågan om projektbetonat - eller freelancearbete. Jag vill inte slå ner de unga som studerar och hoppas på arbete inom de visuella medierna. Men det är viktigt att de får en realistisk bild av branschen.

Vill man ha ett lukrativt säkert arbete med god lön är det bäst att söka sig till ett annat område.

Den finns där, det går inte att förneka dragningskraften med de "levande bilderna" de fascinerande berättelserna som rullar fram på vita duken och TV-skärmen. Då talar jag inte enbart om fiktionsfilmen utan också de övriga filmgenrerna. Berättelsen, storyn, budskapet finns både i fiktionsfilmen, dokumentären och till och med i reklamfilmen i bland. Det är berättelsen imaginär eller verklighetsbaserad som fascinerar oss tittare. Och det är den vi filmjobbare borde prestera. För att åstadkomma en fungerande filmberättelse eller dokumentär, för att väcka tittarens intresse behövs både yrkeskunskap och kreativitet.

Men vad är det egentligen som lockar, har så stark dragningskraft i den här branschen, som kan vara både slitsam och osäkert. Jag kan endast tala för mig själv. Filmarbetet kan vara omväxlande, mångsidigt och framför allt skapande. Här har vi den visuella sidan bildspråket och ljudet. Vi har karaktärerna eller skådespelarna om det är fiktion. I dokumentären är det de autentiska personerna som skall agera framför kameran. Vi har platsen eller miljön där händelserna utspelas. Och samarbetet med hela teamet av yrkeskunniga personer som står för produktionen ledda av regissören. När det gäller dokumentärfilm är arbetsgruppen numera ganska liten. Det kan räcka med fotograf, ljudperson och regissör. Framför allt är det frågan om teamarbete, där varje medlems specialkunskaper behövs.

I huvudsak har jag arbetat som regissör och producent efter studierna vid Konstindustriella högskolan. För en regissör är det viktigt att inte enbart känna till de olika arbetsskedena utan gärna ha personlig erfarenhet av olika yrken inom film. Jag är tacksam att jag i början av min bana fått arbeta både med filmklippning (editering) och scriptauppgifter. Mitt intresse för att filma kunde jag inte förverkliga förrän långt senare. Film- och videokamerorna bevakades svartsjukt av fotograferna. Någon gång fick man på nåder titta i sökaren som hastigas. Kvinnliga filmfotografer fanns inte i vårt land ännu på 1970-talet. Delvis berodde det på att kamerorna var stora och tunga, men också på att filmbranschen var yrkesmässigt mansdominerad. Den tekniska sidan sköttes av män. Typiska kvinnoyrken inom branschen var scripta, make up eller dräktplanering. Idag är situationen bättre. Kamerorna är lättare och hanterligare och det finns kvinnliga fotografer och regissörer inom TV och film.

Som dokumentärfilmare, då talar jag om både manus och regi, har det varit fängslande att få inblick i och få ett nytt grepp om ämnen som jag tidigare bara haft ett hum om.

Det där med glamour kan man glömma. Den andra sidan, den som kan vara slitande och hopplös den finns också. Att sätta sig in i ett ämne, då talar jag om dokumentärfilm, göra förhandsforskning och skriva manus är det långsammaste skedet i filmprocessen. Det är här som känslor av osäkerhet och misströstan vaknar. Fungerar storyn, är temat intressant, otaliga frågor som man måste kämpa med. I det här skedet borde uppslaget redan vara sålt till TV eller andra media. Att sälja sin idé och få pengar till en produktion är filmarbetets besvärligaste och svåraste skede. Det tänker jag inte tänker gå in på här. Däremot tar jag upp arbetet med min senaste dokumentär som belysande exempel på hur det också kan gå.

Dokumentären handlar om sagornas bakgrund och hur de påverkat våra finlandsvenska sagoberättare och den gjordes för TV:n. Arbetsprocessen var ett gruvligt äventyr där målet gled allt längre bort. Idén till filmen fick jag för länge sedan. Annat kom emellan och det gick något år innan jag kom så långt att jag var färdig att presentera mina planer för FST. Uppslaget togs emot med intresse, men inga löften gavs. Mina kontaktpersoner på TV:n byttes ut flere gånger och varje gång fick jag börja från startpunkten. När jag efter ett par år äntligen fick napp blev jag anvisad att söka ett utomstående produktionsbolag för dokumentären. Att jag tidigare själv varit producent och gärna ville stå för den här produktionen också gick inte. Ett av våra kändaste filmbolag blev intresserat och samarbetet sattes igång. Synopsis eller idén skulle utarbetas till ett manus. När bolaget äntligen var nöjd med min femte manusversion och TV:n som samarbetspartner godkänt den, skulle produktionen börja. Det var här det började knaggla. Det blev den ena fördröjningen efter den andra. Några provfilmningar gjordes och en liten reklamversion klipptes ihop. Sedan blev det stopp igen. Mitt tvååriga kontrakt höll på att gå ut. Någon ersättning för mitt arbete hade jag inte ännu fått. Efter åtskilliga påtryckningar från min sida kom vi så långt att de flesta av intervjuerna filmades och editeringen sattes igång. Äntligen såg det ut att löpa. Men en dag när jag knackade på dörren till editeringsfirman förblev den stängd. Efter otaliga samtal och obestämda svar fick jag veta det var paus i editeringsarbetet. Någon förklaring till pausen fick jag inte. Senare hörde jag att produktionsbolaget inte betalat ut lönerna där heller. Sista gången jag besökte produktionsbolaget i Helsingfors centrum höll de på att bära ner sina möbler i en stor flyttbil. Ingen sade ett ord om att firman hade gått i konkurs. Det färdiga materialet, intervjuerna och bildsättningen vägrade konkursboet att ge åt mig trots att jag som upphovsman borde ha haft rätt till dem.

Jag vet inte om jag skulle ha börjat om allting från början ifall ett annat bolag inte frenetiskt skulle ha övertygat mig om att dokumentären absolut var värd att göras. Det blev nytt samarbete kanske inte lika dramatiskt som det förra, men inte saknades här heller filureri, svikna löften och märkliga vändningar. Men det är en annan historia.

Arbetet med sagodokumentären tog över fyra år. Det var en påfrestande tid, där känslor av hopp och misströstan åkte berg och dalbana otaliga gånger. När filmens två delar äntligen visades i TV:n för ett par år sedan fick den fin kritik, som naturligtvis värmde en hel del. Men det som för mig var ännu viktigare, var att mitt projekt, som jag kämpat med så länge blev färdigt. Lärdomen jag fick var att inte lita på vackra muntliga löften, att vara noga med kontrakt, att syna alla detaljer i sömmarna och gärna visa kontraktet åt någon utomstående innan man skriver under det.

Både de positiva och negativa sidorna finns i filmarbetet, precis som i de flesta yrken. Det som är speciellt med film är, att där finns pusselbitar från många olika konstgrenar. En film är ett invecklat pussel, där alla bitar måste passa in. När filmarbete är som bäst är det ett skapande arbete, där både fantasi, kreativitet och organisationsförmåga samspelar.