Dansen musicerar och berör

av Tove Djupsjöbacka

Vem har inte som liten flicka drömt om att bli ballerina? Sväva fram i tyllkjol på tåspetsskor...

Själv tillbringade jag en hel del av min barndom gloende på balettklassikern Nötknäpparen. Om och om igen. Fortfarande bultar hjärtat speciellt just för den baletten. Klassisk balett i allmänhet berör mig fortfarande i sin renodlade skönhet – de klart utförda rörelserna, de skickliga piruetterna, pas de deux (duetter) med hisnande lyft… Men ofta finns det också rum för starka personfigurer och t.o.m. komik, som t.ex. i Nationalbalettens uppsättning av Så tuktas en argbigga, med koreografi av John Cranko. John Cranko stod också för koreografin i en av mina favorituppsättningar vid Nationalbaletten, den oerhört vackra Romeo och Julia, till ödesmättad musik av Sergej Prokofjev.

När man talar om dans i dag, händer det ofta att folk beklagar sig över att de inte förstår sig på dans, de förstår inte vad man vill säga, vad det handlar om. Nutidsdansen har inte trygga bekanta klassiker på samma sätt som teater, opera eller klassisk balett. Man vet aldrig vad man har att vänta som åskådare. I klassikerna finns en tydlig handling att följa med, rollfigurer man kan identifiera sig med, medan nutidsdansen oftast böljar fritt och abstrakt.

Man behöver inte förstå dans. Man kan uppskatta dansen ändå, som den scenkonst den är, en helhet av många olika konstformer – koreografi, dans, musik, scenografi, ljussättning, ljuddesign… Var och en tar fasta på det som står honom/henne närmast och låter människorna på scenen beröra.

En musikalisk koreograf vinner min uppmärksamhet på ett alldeles speciellt sätt. Många koreografer väljer i dag att jobba med ljuddesigners, som trollar fram en ljudvärld som åhöraren kan dyka in i, som stöder dansen fullt ut. Det kräver mod att jobba med färdiga musikstycken, kanske kompositioner man hört ett otal gånger och alla har sitt eget förhållande till.

Blixtrande soloverk och utmanande radikalitet

Bland de dansverk som gjort starkt intryck på mig under sista tiden hör definitivt Tero Saarinens Hunt, hans blixtrande soloverk till ett av dessa musikstycken många kan utan och innan, nämligen Igor Stravinskys Våroffer (Le sacre du printemps). Det hör också till de musikstycken koreograferna återvänder till gång på gång, ett mångsidigt och spännande musikmaterial att jobba med. Många versioner jag sett har varit minnesvärda, t.ex. Angelin Preljocajs starkt fysiska tolkning. Vår egen Nationalbalett har satt upp en rekonstruktion av originalversionen i Njinskijs koreografi, den originalversion som tillsammans med Stravinskys starka musik förorsakade fullständig skandal vid urpremiären i Paris 1913. Själv tycker jag originalkoreografin är absolut genial med sina råa, stundvis rent folkdansaktiga rörelser som följer den komplexa rytmiken hand i hand. Men visst, Njinskij var precis som Stravinsky antagligen långt för radikal för sin tid.

Tero Saarinen är en av våra största namn internationellt och han hör till de koreografer som jobbar starkt ihop med musiken och ofta utgår uttryckligen från musik som berört honom. I det tidiga verket Westward Ho! kretsar det kring en sång av Gavin Bryars, ett musikstycke med en stämning skör som glas. I Borrowed Light var temat Shakerrörelsen och den starka helheten byggdes upp tillsammans med sångensemblen Boston Camerata, en hejare på att tolka också enkla, enstämmiga melodier mycket starkt. Den transaktiga intensiteten i Borrowed Light gjorde starkt intryck. Också Hunt präglas av en stämning nära trans, en fysiskhet man kan ana i Saarinens talrika svettdroppar. Ljussättningen är som vanligt signerad Mikki Kunttu och han gör underverk än en gång, skapar brant skiftande stämningar på scenen. Pricken på i:et är Marita Liulia och hennes multimediakonst, som hon projicerar rakt på Saarinen. Liulia skapar verket live via dator och datorns mus tycks dansa i hennes händer, skapa en alldeles extra dimension i detta starka verk.

En som också gjort sig bekant för sin starka kontakt till musiken är Jouka Valkama, vars dansverk hör till de få som tar upp finländsk rockmusik i nutidsdansen. Bl.a. Apulanta hör till de band han använt flitigt. Och skickligt, Valkamas mångsidiga stil visar på lång erfarenhet av klassisk balett men präglas samtidigt av tyngd. Valkamas specialploj ligger i användningen av video. Hans verk är ofta kryddade med videoinslag, t.ex. förfilmer och i stället för att sluta med sedvanliga tackbugningar avslutar han med eftertexter på vita duken. Valkama har själv sagt att han ser det som väldigt konstigt att man efter att ha tolkat en viss roll i ett verk lugnt stegar upp på scenen för att ta emot applåder, som sig själv. Något att tänka på