Cirkus – en glömd konstform

av Helleke Heikkinen

Så länge jag kan minnas har jag tillsammans med min bror och min pappa varje höst traskat iväg för att titta på Cirkus Finlandias föreställning. Egentligen är jag inte så förtjust i hästar, clowner eller trollkarlar, men ändå är det något i cirkusen som fängslar. Är det ilningarna i maggropen då akrobaterna slungar iväg sig genom luften eller doften av sågspånet på manegen? Eller är det kanske tanken på det moderna nomadliv cirkusartisterna lever för att en dag dyka upp och underhålla mig för en kväll?  Cirkuskonsten är omringad av mystik och i dagens läge är cirkuskonsten i Finland mycket mer än bara akrobater i ett stjärnbestrött tält.

Ordet cirkus får de festa att tänka på elefanter, skäggiga damer, eldslukare och akrobater. Men tanken på instängda djur och konstlade clowner känns för de flesta väldigt förlegad och avlägsen. Många kan med avsky se på cirkusens historia, där vanskapta människor livnärt sig genom att visa upp sig på cirkus, och tycka att cirkus är något som hör gårdagen till.

Cirkus är en konstform förankrad i populärkulturen och baserar sig på rörelse och en ordlös kommunikation och interaktion med publiken. Cirkus går att hitta i olika former i alla världens hörn men här i Finland är det nog många som ser cirkusen som en gammaldags scentradition föga värd att besöka. Som tur är sticker en ny generation av cirkusaktörer i Finland nu upp huvudena för att omvälva vår bild av cirkus. 

 Hårda tider för den finländska cirkusen

Den finländska cirkusens historia är både lång och hård. När cirkusen under 1800-talet i Europa vunnit stora framgångar och blivit väldigt populär var konkurs det som stod på agendan för de finländska cirkusarna exempelvis Finlands allra första cirkus, 1896 grundade Cirkus Ducander. I sin bok om den finska cirkusens historia (”Sirkuselämää – Suomalainen sirkus kautta aikojen”) skriver Eero Taivalsaari om hur det spartanska finska åsiktsklimatet inte gav rum för cirkusscenen förrän Cirkus Finlandia äntrade scenen 1976. Exempelvis alldeles efter Finlands självständighet stiftades lagen om ”nöjesskatt” genom vilken staten inkasserade 40 procent av cirkusarnas biljettintäkter. Trots detta var det ändå de som försökte. Cirkus Sariola och Cirkus Palankos är några av de större cirkusar som verkade i Finland i början och mitten av 1900-talet. Men den främsta framgångshistorien i Finländsk cirkushistoria bör nog tillskrivas Cirkus Finlandia som grundades 1976. Carl-Gustaf  ”Kalle” Järnström förverkligade sina drömmar om en cirkus och Cirkus Finlandia är i dagens läge den kanske mest kända och bäst etablerade traditionella cirkusen i Finland. I Cirkus Finlandias led fortsätter både inhemska och internationella cirkusartister att leva ett modernt nomadliv och turnera runt Europa och Finland år efter år.

Cirque Nouveau – en ny era av cirkusskapande

På 1970-talet började också cirkusens nya epok i Europa. I Frankrike och i USA började många scenkonstnärer utnyttja cirkusens fulla potential genom att skapa interakion mellan cirkusen och andra konstformer. Genom en dialog mellan Teater, musik, dans, cirkus och bildkonst föddes ”nycirkusen” ”Cirque Nouveau”.

I dagens läge är de flesta bekanta med kanadensiska ’Solcirkusen’ Cirque du Soleil som hör till en av de främsta nycirkusgrupperna i världen. Cirque du Soleil har besökt Helsingfors flera gånger och turnerar ständigt runt världen och fyller ishallar och jättearenor med sina spektakel där musik, akrobatik och visuella effekter möts på ett nyskapande sätt. Det som gjort Cirque du Soleil till en av nycirkusens föregångare var tanken på att bygga föreställningen kring ett tema och inte använda sig av den traditionella cirkusmanegen. Publiken får istället uppleva en berättelse där numren inte avbryts av pauser eller ridåer.

Men också i Finland finns det flere aktörer på nycirkusscenen som inte är endast akrobater eller jonglörer utan också berättare, konstnärer och forskare som undersöker människans känslor och reaktioner. Exempelvis kulturscenen Korjaamo i Helsingfors har presenterat artister som Henna Kaikula, som i sitt berörande nycirkussolo med hjälp av dikt och musik tolkade både en gammal dams ensamhet som en ung kvinnas rädslor, och MedAndra Ord, en finsk nycirskusgrupp som grundats i 2004. På Korjaamos scen har också ”Kurja Joukko” föreställningen med både dansare och cirkusartister utmanat publiken. Många av dessa föreställningar är barnförbjudna på grund av de teman de tar upp och det sätt på vilket de tolkar tabun. Detta kan förundra de som tror att cirkus är ett nöje som hör barnen till. Men det finns också nycirkus för barn. Dansteatern Hurjaruuth i Helsingfors förevisar varje år sin ”vintercirkus” (Hurjaruuthin talvisirkus) och tänjer på cirkusberättandets gränser.

Även i fortsättningen kommer åtminstone jag att traska iväg för att beskåda de spektakel den finländska cirkusscenen har att erbjuda. Inte bara för den visuella njutningen, utan också för att bli intellektuellt utmanad och för att med vördnad som åskådare understöda dem som ägnat sitt liv åt att underhålla sim publik genom att tänja både på medvetandets och kroppens gränser