LEDARE

Hur skall en kritiker skriva?

av Karmela Bélinki

Jag har som kritiker skrivit främst om litteratur och på senare år om teater, en syssla som varat i över fyra årtionden.

Jag har föreläst i ämnet och poängterat hur viktigt det är för en teaterkritiker att både ha distans till och engagemang i det hon/han skriver om. Distans betyder inte bristande inlevelse, utan en medveten strävan till en mångsidig behandling av föreställningen. Utan inlevelse blir kritiken enbart en uppräkning av fakta. Kritiken har också ett underhållningsvärde.  En kritik är alltid ett personligt dokument.

För en teaterkritiker är det inte nödvändigt att ha egenhändig erfarenhet av hur man gör teater, men hon/han måste ha förståelse för mekanismerna och processen bakom föreställningen. En pjäs är ett barn av sin tid även då den behandlar ett universellt tema. Kritikern bör med ett gammaldags ord vara bildad.

 En teaterkritik är subjektiv, men man skall kunna motivera sin åsikt. Kritisk får man vara, men ju mer kritisk man är, desto bättre måste det underbyggas. Man får tycka om och berömma när man anser det befogat. Man skall inte vara elak bara för sakens skull. Man måste dock vara ärlig mot sig själv och därmed också mot läsarna. Det är psykologiskt och litterärt tvivelaktigt att i en recension avslöja pjäsens handling i detalj. Att vara kritiker är en ständig balansgång.

Det gäller att skilja mellan proffs och amatörer på teaterscenen. Att recensera amatörteater är viktigt och också dessa teatrar bör få utrymme. Men amatörteater kan inte recenseras på samma villkor och med samma kriterier som proffsteater. Det är helt enkelt inte rättvist.
Varje recension är en helhet, baserad på en engångsupplevelse. Man kan naturligtvis diskutera om en föreställning borde ses flera gånger för att kunna recenseras tillräckligt grundligt, men det är en praktisk omöjlighet.

Kritikerns roll är att vara en deltagande observatör och en förmedlare av information och sina egna upplevelser till den läsande allmänheten. Det är ju för den som man skriver, inte för sina kolleger.

Sedan kommer vi till frågan om kritikerns personliga egenheter.  Jag har valt att ibland ge mitt författarjag mera frihet och beskriva på ett annorlunda personligt sätt min upplevelse av föreställningen, dock utan att glömma bort mina egna grundvalar om bakgrund, analys och kunskap. Dessa recensioner blir på så sätt mera små essäer än konventionella recensioner. Metoden tillämpas också av andra. Denna metod passar för t.ex. pjäser utan strukturerad handling eller med ett diffust tema och en grumlig framställning. Oftast har jag anlagt en mera traditionell stil och ibland uttryckt mig ytterst enkelt, allt beroende på föreställningen.  

En recension är inte en skol- eller seminarieuppsats, som måste följa ett givet mönster. En teaterrecension är en dagslända, speciellt då den behandlar en långt ifrån odödlig pjäs och dess motsvarande scenframställning. Varje erfaren textanalytiker vet, att texter av en och samma skribent varierar med ämnet och situationen. Personlighet är en rikedom, inte en belastning.

Attributsjukan, rigorös syntaxenhetlighet samt låsta strukturer och dito stilregler ger inte bättre texter. Det ger tråkigare texter. Och vad är för övrigt en bra text?

I en litteraturanmälan gäller samma principer som i teaterrecensioner, men det finns också skillnader. Man har ofta mera tid på sig att skriva om en bok och det görs med tanke på att texten kan läsas om och om igen och sparas t.ex. mellan boken. Om boken är intressant och tillräckligt välskriven lever den längre än en pjäs. En bok är inte resultatet av så många medverkande som en scenframställning och kan värderas utgående från den skrivna texten och dess skapare. Det är både svårare och lättare att recensera litteratur. Många litteraturrecensenter föredrar att specialisera sig på någon genre inom litteraturen.

Det är synd, att dagstidningarna allt mera vill frångå kritikverksamheten och kompensera den med notiser och intervjuer. Kritikerskrået ger kontinuitet också i en tid av en uppsjö av information. Kritiken baserad på en personlig upplevelse av en bok, en konsert eller en pjäs är ett viktigt instrument och säger en del också om kritikerns personlighet.

Det är kanske just där skon klämmer. Personlighet är ett farligt begrepp i en värld, där individen å ena sidan hyllas men å andra sidan förtrycks. Det är bara de privilegierade svinen som får höja sina trynen som känt.