Carita Jansson – finsk präst i Norge

av Karmela Bélinki

Sjömanskyrkor för finländare har det funnits länge i de stora hamnstäderna runt världen. I och med större utflyttning till studier och jobb utomlands har de finska kyrkorna blivit viktiga också för andra än sjömän. Finlandssvenska Carita Jansson är finsk präst i Norge sedan 1989.

Hur blev du präst?
- Jag minns inte om det var det eller religionslärare som jag från början ämnade bli när jag började studera teologi. Det blev ju möjligt för kvinnor att bli präster först ett bra tag sedan jag blivit färdig.

Vad gjorde du där emellan?
- Jag var stiftssekreterare för Borgå stift  vid avdelningen för undervisning och utbildning, en administrativ tjänst, som gav rätt till prästvigning om man så önskade.

 Du hörde visst till de första kvinnorna som blev prästvigda i Finland.
- Ja, det skedde den 6 mars 1988. Det var nog en dröm som förverkligades. Jag hade skrivit min pro gradu om ämbetsteologi. Jag hörde till minoriteten som aldrig hade varit lektor. Jag ville det inte för jag tyckte inte, att man kunde skilja mellan ord och sakrament. Lektorsämbetet var en konstruerad tjänst, som skapades speciellt för kvinnor som inte kunde bli ordinerade till präster. Lektorerna hade  begränsade uppgifter. Jag upplevde det konkret 1963, när jag blev konfirmerad. Sacr.min.kand. Hjördis Tengström var min skriftskolelärare, men det var kyrkoherde Sigtrygg Serenius som utförde konfirmationen för att Hjördis Tengström inte var ordinerad.

Vad gjorde du efter prästvigningen?
- Ett halvt år senare sökte jag tjänsten i Norge och flyttade dit ett år senare 1989. Där har jag varit sedan dess. Det är en mycket självständig post, frihet under ansvar, och kräver en organiserad person. Det är ett jobb, där det plötsligt kan dyka upp oförutsedda arbetsuppgifter och därför måste man ha de fortlöpande uppgifterna förberedda på förhand. Det gäller att kunna organisera om mycket snabbt.
Ditt arbetsområde omfattar hela Norge. Blir finländarna i Norge automatiskt dina församlingsmedlemmar eller måste de ansöka om medlemskap?
Nej, man behöver inte söka. I Finland övergår man till registret för frånvarande medlemmar i sin egen församling. Vår församling i Norge får uppgifterna om den finska kyrkans medlemmar bosatta i Norge av Befolkningsregistercentralen. Det är inte ett byte av församling på samma sätt som i Finland när man byter ort. Finska kyrkan kan inte ha församlingar i utlandet. Juridiskt sätt är de finska kyrkornas församlingar i utlandet föreningar. Men vi gör ju finska kyrkans arbete i utlandet. Det mesta av våra pengar kommer från Norge.

Hur många församlingsmedlemmar har du?
- Enligt statistiken bodde det 1.1.2009 i Norge c. 6100 finska medborgare. De i Finland födda är något fler, en del har ju norskt medborgarskap. Kyrkotillhörighetsprocenten i vår kyrka är c. 80 %. Det är en hel del, trots att antalet sjunker hela tiden. 

Du har alla slags förrättningar.
- Det har jag, dop, konfirmationer, vigslar och begravningar. Det sistnämnda har jag dock mera sällan för att den finska befolkningen i Norge är ung. Det stora flertalet är mellan 20 och 50. Det finns ju också barn och unga, men 67 åringar och äldre finns det bara drygt 250 i hela landet. Det är ganska få. Folk kommer till Norge för att jobba. En del bildar familj och stannar.
Är du den enda kvinnliga prästen i ett utlandsjobb?
- Nej, inte alls. Jag tror att det snart är minst hälften av de finska prästerna i åtminstone i Europa som är kvinnor. Det har hänt mycket på tjugo år.

Hur har du blivit behandlad som kvinna i prästämbetet?
- Jag har blivit väl mottagen bland finnarna i Norge. Det var en del kyrkor i Nordnorge, som först inte ville överlåta sin kyrka till en kvinnlig präst, rädda som de var att jag skulle bli ett precedensfall, men det var ett snabbt övergående fenomen. Det fanns förvisso redan då kvinnliga präster i Norge. Formellt kunde de inte protestera mot att en kvinna skulle använda kyrkan. Det var ju finska kyrkan som ansökte om att få använda kyrkan och den norska kyrkan kunde inte lägga sig i vem den finska kyrkan sände.

Du har säkert också en del sociala plikter som finsk präst.
- Det förekommer, men så ofta är jag inte på sjukhus, åldringshem eller fängelser. Tidigare uppsökte jag fängelserna ganska ofta, men det har numera helt fallit bort. Inte för att jag tror, att finländarna till antalet någonsin var så många. I varje fall är det andra nationaliteter som har tagit över, polacker, ester, letter och andra östeuropéer. Det var förbrytelser av alla slag, också dråp, narkotikabrott och olika egendomsbrott, hela spektret. Jag togs alltid emot väldigt bra, mycket korrekt. Det var aldrig något problem med att jag var kvinna bland fångarna. För övrigt träffar jag givetvis finländare i många olika sammanhang, såsom i de olika finsk-norska föreningarna runtom i landet, på olika fester, konserter, utflykter o.dyl. Enskilda samtal blir det också en hel del förstås.

Har du för avsikt att stanna till pensioneringen?
- Ja, det är ju inte så långt kvar, inte ens fem år. Det här arbetet är så mångsidigt och utmanande. Efter så här många år, upplever jag faktiskt att jag bemästrar det ganska bra. Var får man göra allt själv utan att någon annan än kyrkorådet som övervakar och bestämmer över en? Frihet under ansvar, så att säga. Dessutom är det också  en fråga om kontinuitet. Den finska ambassadpersonalen till exempel byts ganska ofta,  men det här jobbet kräver att man lär känna människorna i sin församling. Att vinna människors förtroende tar tid.

Vad är det bästa med ditt arbete?
- Det mest givande är nog att träffa människor i förrättningssammanhang och så är det tidningen Kyrktuppen, som jag utger och som distribueras över hela landet. Det kommer ganska mycket feedback och folk väntar på varje nummer. Folk ställer villigt upp med att skriva artiklar. Tidningen görs på ”dugnad”, dvs. talko, ingen får någon ersättning för jobbet. Annat är det i Svenska Margareta-församlingen i Oslo, vars kyrka vi lånar för gudstjänster och förrättningar i Oslo. De har en egen redaktör. Vår tidning har ett mycket bredare innehåll än ett vanligt församlingsblad.
En fördel är att jag är finlandssvensk och att jag inte har behövt öda energi på att lära mig norska. Jag har hela tiden talat finlandssvenska utan några som helst problem.  Norrmännen tycker finlandssvenskan är charmerande. Den som efterträder mig skall nog helst vara finlandssvensk eller åtminstone ha mycket goda språkkunskaper. Det hade varit mycket olyckligt att sända hit en präst som inte klarar språket.