Kvinnan som objekt inom konsten
av Jessica Poikkijoki
"Kvinnan är för konstnären i allmänhet (....) långt mer än bara mannens kvinna. Hon är snarare en gudom, en stjärna (....) ett glittrande konglomerat av alla naturens behag koncentrerade till en enda varelse; ett föremål för den mest intensiva beundran och nyfikenhet som bilden av livet kan erbjuda sin betraktare. Hon är en idol, dum kanhända, men bländande och förhäxande. (....) Allt som smyckar kvinnan och som tjänar till att framhäva hennes skönhet är en del av henne själv (....)
Ibland är kvinnan utan tvivel ett sken, en anspelning, en inbjudan till lycka, ibland är hon bara ett ord."
(Utdrag ur essän "Det moderna livets målare" av Baudelaire, publicerad i Le Figaro 1863).
Samtidigt som Baudelaire i ovanstående citat upphöjer kvinnan till gudom förringar han hennes mänsklighet. Ett föremål för intensiv beundran och nyfikenhet är fortfarande bara ett föremål, begränsat till den funktion det har för sin betraktare.
Konsten lever inte separerad från samhället och de rådande värderingarna. Den är inte bara en kommentar till utan också en reflektion av den tid inom vilken den har kommit till.
Sedan Baudelaires tid har den europeiska kvinnan förvärvat rätten att rösta och ställa upp i val, studera på universitet och ha sex utanför äktenskapet. Vem är då kvinnan inom konsten av idag?
Själva konstbegreppet är visserligen inte längre vad det var under Baudelaires tid. Modernismen innebar en reform, som i förlängningen har lett till att nutidskonsten ägnar sig åt att ifrågasätta snarare än att avbilda ideal och normer. Klassisk porträttkonst, inom vilken kroppar, ansikten, kläder och symboler skildrade rådande ideal, är närmare besläktad med dagens modefotografi än med nutidskonsten.
Kvinnokroppen må vara överrepresenterad inom modefotografi och visuellt uttryck i stort, men bilden av den är i allmänhet anpassad till en manlig publik. En kvinna lär sig tidigt att hon bör införa ett slags fetisch i sig själv, göra sig till ”ett sken, en anspelning, en inbjudan till lycka”, för att bli uppmärksammad.
Vad kvinnliga konstnärer tycker till om objektifieringen
Många kvinnliga konstnärer har arbetat kring temat objektifiering. I sin performance "Cut piece" (1964) utmanade Yoko Ono neutraliteten mellan betraktare och konstobjekt genom att låta publiken klippa av henne kläderna bit för bit. På det här sättet illustrerade hon hur en ansvarslös betraktare kan skada eller rentav förstöra det objekt han betraktar.
Den brittiska performancegruppen The Muffia, som består av Sidead King och Katie O’Brien, ägnar sig idag aktivt åt det feminina som performance. Ute på gatan i Londons shoppingkvarter, iklädda blonda peruker och stora solglasögon, har de lyft på sina klänningar och blottat sina underliv, vilka de försett med bulliga, mörka peruker. Detta för att ifrågasätta mediernas bild av kvinnan.
På sin hemsida (www.themuffia.co.uk) skriver de (fritt översatt från engelska): “Vi vill visa att feminism inte betyder att du inte gillar män - för vi gillar män. Feminism betyder inte heller att du skall sluta raka ben och armar – fast ibland gör vi det inte. Feminism betyder inte heller att du inte har humor – vi tycker vi är ganska roliga”
Det är intressant att King och O’Brien i sin presentation väljer att kommentera myten om att en feminist per definition är manshatare eller åtminstone lesbisk.
Ofta hör man kvinnor säga: ”Visst är jag feminist, men jag älskar män!” På det sättet försäkrar sig kvinnan om att få behålla sin position som eftertraktat objekt. Samtidigt bekräftar hon fördomen om att feminismen står i motsatsförhållande till heterosexualiteten.
Det hade varit lika motiverat att säga: ”Jag tycker att män och kvinnor ska ha lika lön för lika arbete, men jag älskar män!”
Femme-inisten försvarar det feminina
Vilken är då skillnaden mellan att objektifiera sig själv för att synliggöra och ifrågasätta objektifiering och att framföra en fetisch i sig själv för att få uppmärksamhet?
Det finns feminister som kallar sig femme-inister. Genom att använda sig av det rådande feminina uttrycket och göra det till sitt eget vill de uppväga det feminina. För dem handlar korta kjolar och röda läppar inte om att underkasta sig ett ideal, utan det handlar om att vara feminin och självständig.
Om vi tar makten över kvinnligheten genom att införliva det artificiellt feminina i det kvinnliga, har vi då vunnit vår seger? Om vi väljer att klä oss i blonda peruker när vi skriker efter jämställdhet, och därigenom utnyttjar det rådande kvinnoidealet för att vår sak ska uppmärksammas, motverkar eller upprätthåller vi idealbilden av kvinnan?
Visserligen är det få av oss som idag ens skulle komma på tanken att bränna bh:n, men kan vi se ett par silikonbröst som symbolen för kvinnans frigörelse?
När Guerilla Girls blev ombedda att formge en affisch för "Public Art Fund in New York" år 1989 gick de in på Metropolitan Museum of Art i New York och räknade hur många nakna män respektive kvinnor som skildrades i de utställda konstverken. Färre än 5 % av konstnärerna som representerades på avdelningen för modern konst var kvinnor, men 85 % av nakenstudierna föreställde kvinnor. På sin affisch ställde de frågan om en kvinna måste klä av sig naken för att kunna ta sig in i samlingarna.
PAF ratade affischen med förklaringen att den inte var tydlig nog. Sedan kan man fråga sig vad de hade väntat sig när de gav uppdraget åt en grupp radikala feministiska konstnärer. Kanske att de skulle flika in ett: ”Men jag älskar män!?”
Källor inom litteraturen:
”Konst, kön och blick; Feministiska bildanalyser från renässans till postmodernism”, Red. Anna Lena Lindberg
”Feminism, en introduktion”, Jane Freedman
”Art and Feminism”
Källor på internet: