Människohandeln är den mest extrema formen av sexuellt våld mot kvinnor och barn.

av Eva Biaudet

Ibland är verkligheten alltför hemsk att se i vitögat.  På finska finns det ordet "inhorealisti" som kommer närmast, tycker jag,  med att beskriva karaktären på den person som gärna vill lyssna på mitt budskap. Det är inte det trevligaste temat för middagsdiskussionen. Det finns tillfällen jag helt enkelt inte kan berätta om på vilket sätt människohandlarna, tex de som kallas loverboys, behåller kontrollen över sina kvinnor och flickor. Nyss hemkommen från Bukarest, slår det mig hur uttänkt psykologiskt kränkande  det sexuella våldet kan vara. De dagliga straffen som omedelbart intrader då kvinnan, som måste förstå sin plats för att duga som objekt för kommersiell sex, övertrader gränserna för beteende och rörelsefrihet är sadistiska och svårt traumatiserande. Två olika hjälporganisationer som jag träffade vittnade om att det nya, allt mer sofistikerade våldet bl.a. innebär att den sk. pojkvännen stumpar en brinnande tobaksfimp i flickans vagina.

Att få slut på människohandeln förutsätter att var och en är beredd att pröva sina egna värderingar och sina val när det gäller att behandla andra människovärdigt. Var går gränsen till värdighet och till exploatering när det gäller andra och var skulle jag sätta denna gräns om det skulle gälla mitt människovärde?

När jag vill vara riktigt provokativ, brukar jag ställa frågan om eventuellt  skoslickning kunde vara ett mäniskovärdigt yrke? Skulle det vara värdigt för en man att tjäna sitt levebröd med att slicka andras skor? Skulle det vara mer värdigt för en kvinna eller kanske rentav ett barn - dom anpassar ju sig till vad som helst , sägs det -  att få betalt för en sådan service. De flesta jag pratat med nekar genast bestämt. Nej, detta skulle inte vara värdigt för en människa. Ingen skall väl behöva slicka en annans skor för att klara sig, för att betala hobbier eller för att extraknäcka för studierna. Vi är överens. En annan liknande gräns för vad som är människovärdigt arbete sattes helt riktigt av presidenten, då hon uttalade sig om att tiggeri inte är ett yrke. På de flesta områden görs det kontinuerliga satsningar för att bli av med riskabla arbetsmoment eller hälsovådlig arbetsmiljö. Teknologin har ersatt mycket av sådant sk. farligt arbete.

Om man börjar diskutera prostitution blir det ofta svårare. Gång på gång får man höra att det finns ett slags kvinnor - och enstaka män naturligtvis, utropar någon  - som väljer detta arbete för att de egentligen njuter av det. På engelska talar man allmänt om " a prostitute" inte om att någon är prostituerad, "is prostituted" , som jag hellre väljer att använda för att poängtera att det inte är fråga om en skild människoart. Det är helt vanligt att tro att prostituerade är en särskild sort, som inte bryr sig så mycket om sin personliga integritet och som tål stryk, förakt, droger, hotelser, utpressning, misär i allmänhet, bättre än vi andra. Att majoriteten av dessa personer med en lägre tröskel för vad som är människovärdig behandling  är kvinnnor, brukar inte heller förorsaka huvudbry. "Kvinnor är sådana", säger man på allvar, eller "åtminstone är de här kvinnorna  sådana". Vem minns inte polisen i HS som uttalade sig bekymrat om människohandel men som slutkläm tröstade oss med att säga att det kanske ändå inte är så konstigt det här, eftersom enligt honom, thailändska kvinnor i allmänhet är vana med prostitution. När jag läste detta till synes oskyldiga uttalande, kunde jag inte upphöra med att förvånas hur vi kan leva i så olika världar, polisen och jag.

Vi som jobbar mot människohandel och prostitution kan naturligtvis även se saken ur olika synvinklar. Vi är oftast överens om att ingen förtjänar att utnyttjas sexuellt för att de befinner sig i trångmål eller för att  det inte finns ett annat sätt för dem att klara sig. Men min motpart från Holland eller Tyskland kan kanske säga mig att detta inte går att ändra på. "Du måste bara acceptera att prostitution alltid funnits" försöker de övertyga mig. Jag frågar mig då: måste jag alltså bara acceptera att vissa män alltid använt sin makt över utsatta kvinnor och utnyttjat deras desperata situation för sina sexuella eller andra rentav sadistiska behov. Finns det något grundläggande fel  i våra attityder och maktkonstellationer som tolererar våldet  mot barn och våldet mot kvinnor?

Men vad kan beskrivas som sexuellt våld  i dagens värld? Vi har på internationell nivå i FN konventionen om organiserad brottslighet och dess tilläggsprotokoll, Palermoprotokollet,  fastställt att när det gäller barn, dvs. alla personer under 18 år (oberoende av tradition eller nationell lag), är det inte möjligt att använda barnet för kommersiell sex oberoende av hans eller hennes samtycke. Samtycket fråntar aldrig den vuxna ansvaret.  Situationen bör alltid definieras som sexuellt våld och som människohandel - eller med andra ord som modernt slaveri . Av någon anledning accepteras  däremot samma behandling av denna unga kvinna den dag hon fyllt precis 18, utom  om det kan visas vara människohandel, dvs. hon utsätts för tvång  eller hennes utsatta situation utnyttjas för att hålla henne i sexbusiness eller annat slaveri.

Tyvärr, måste jag efter tre års arbete mot människohandel säga, att jag inte ser tecken på att människohandeln för sex eller andra former av slaveri skulle minska globalt. Lokalt och regionalt påverkas människohandlarna av effektiva motåtgärder och det är positivt att allt fler regeringar jobbar systematiskt för att stoppa människohandeln. T.ex. har lagstiftningen  som kriminaliserar köp av sex gett resultat och storleken av  satsningar på polis och utredning av människohandelsbrott har visat sig korrelera direkt till antalet identifierade offer och utredda fall. Nationella Rapportörer har genom analyser av åtgarder och trender kunnat se brister och behov för en effektivare användning av resurser