Man eller kanske hen – hur sluta diskriminera i svenskan?

av Anna Silvan

Att skriva och tala jämställt är ett spännande fenomen samtidigt som detta innefattar ett krav på att vi ska vara medvetna om språket vi använder. Det går såklart inte att tala om jämställdhet i språket ifall det inte sker en reflektion över hur vi använder olika uttryck i tal och skrift, men frågan lyder: Hur ska vi bli medvetna om i vilken grad vi använder ett jämställt språk? eller Vad kan vi överhuvudtaget göra för att använda ett jämställt språk? Till en början rekommenderar jag en bekantning med Karin Milles bok Jämställt språk. En handbok i att skriva och tala jämställt utgiven 2008 av Språkrådet.

Ett jämställt språk innebär att både kvinnor och män ska inkluderas samt att en stereotypisk och fördomsfull världsbild eller påhopp mot ettdera könet inte ska förmedlas i skrift och tal. Detta känns för oss flesta som en självklarhet, men genom att följa med Karin Milles presentation av olika könsbundna problem i språket öppnas ens ögon för de strama riktlinjerna i exempelvis svenskan, som ändå innehåller färre grammatikaliska finesser som berör könen än till exempel tyskan, som ju kännetecknas av specifika böjningar enligt maskulin, feminin och neutrum. Till det svenska språkets könsrelaterade problem hör bland de främsta vissa personbeteckningar så som brandman och sjuksköterska där både -man i brandman och -erska i sjuksköterska anger könet på personen i fråga (ändelsen -erska syftar såsom ändelsen -inna, i exempelvis lärarinna, på en kvinnlig person). I finlandssvenskan går det att använda sjukskötare som en neutral variant för sjuksköterska även om ändelsen -are ironiskt nog ursprungligen syftat på en person av manligt kön (men som idag i princip används som en neutral ändelse), men i Sverige har benämningen sjukskötare inte vunnit mark eftersom skötare förknippas med en kortare utbildning. För brandman ger Milles synonymer så som brandsoldat och brandbekämpare, men så gott som i samma andetag skriver hon ”I de fall det finns en fastslagen yrkesbeteckning ska denna användas. Även om mångas språkkänsla säger något annat är alltså sjuksköterska, barnmorska, husfru och brandman neutrala beteckningar som kan användas om både kvinnor och män.” för att sedan dessutom ge rådet ”Arbeta gärna för att införa mer neutrala beteckningar.”. Visst är det lätt att bli konfunderad, jag kan i alla fall omöjligt gå med på att varken husfru eller brandman skulle vara neutrala benämningar utan könssyftning, men håller gärna med Milles om att det lönar sig att använda neutrala beteckningar för att lyckas inkludera fler.

Förutom könsrelaterade beteckningar på olika yrken så orsakar vårt svenska språk problem för oss användare då det gäller att syfta på en person eller flera personer utan känt kön eller då könet inte har betydelse. Den allra vanligaste syftningen är det som kallas generiskt man där då pronomenet man används som syftningsord. Enligt Karin Milles är ordet i sig problematiskt på grund av den totala likheten med substantivet man, men hon tycker ändå att detta inte är någon fara eftersom de två olika ”man” omöjligtvis kan blandas ihop då de förekommer på olika sätt i språket och kräver olika grammatikaliska strukturer kring sig. Milles konstaterar alltså ”Fortsätt använda man.” och tröstar de läsare som har som vana att använda en istället för man i sitt talspråk att de gott kan använda en även i informella texter. En ingår tyvärr inte i mitt talspråk så jag torde visst nöja mig med man och vara nöjd över att pronomenet i alla fall inte bär risk för att blandas ihop med substantivet man. Jag tror helt enkelt inte att värst många som funderar på användningen av det generiska man är rädda för att det ska missförstås som substantivet, utan de kanske tycker som jag att det är tråkigt att det svenska språket inte erbjuder något alternativ. Visst går det att omskriva på olika sätt och därmed undkomma man, men hur lätt vore det inte om det fanns ett annat ord?

Två andra pronomina som orsakar mer eller mindre huvudbry, förutom det generiska man, är han och hon (oftast han) då dessa används om en person vars kön är obekant eller irrelevant. Karin Milles lyfter upp ett illustrerande exempel i Jämställt språk. En handbok i att skriva och tala jämställt som är plockat ur Försäkringskassans broschyr Verktygslåda för arbetsgivare (2007): ”Gör klart för den anställde vilka krav och förväntningar som ställs på honom”. För det första är ändelsen -e i anställde en manlig ändelse och för det andra avslutas meningen med honom även om detta högst troligt innefattar anställda av både kvinnligt och mannligt kön. Milles påpekar att språkvårdare avråder bruk av det generiska han på sätt som detta, men samtidigt är språkvårdarna inte beredda på att införa ett nytt pronomen så som hen, hoan eller haon för att lappa glappet i språket då dessa inte har stöd i talspråket. Jag tycker detta är lite synd eftersom speciellt hen (blandning av han, hon och den) känns som ett ord som vi som använder svenskan kunde behöva istället för att lite avundsjukt se på finskans hän som är ett könslöst pronomen. Istället får vi hålla till godo mer råd som att använda oss av uttryck som ”han eller hon”, av olika passiva former, av omskrivning till plurala pronomenet de eller till direkt tilltal med hjälp av du. Flera av dessa lösningar är trots allt enbart lämpliga i vissa sammanhang.

Jag har nämnt en del av problemen, främst de största i att uppnå ett jämställt språk, som kännetecknas av en strävan att inkludera, framställa och synliggöra både kvinnor och män i skrift och tal. Som i de flesta jämställdhetsfrågorna handlar det även här främst om en diskriminering av kvinnan eftersom det är språkligt sett mannen som allt som oftast varit utgångsläget. Det är dessutom historiskt sett de manliga substantivändelserna (-are och -ör, i lärare och frisör) som idag fått stå som de neutrala ändelserna vilket med andra ord betyder att utgångspunkten varit mannen. Dessutom påpekar Karin Milles i Jämställt språk. En handbok i att skriva och tala jämställt att det går bra att använda det generiska man i syftning på personer av både kvinnligt och manligt kön även om pronomenet känns väldigt manligt. Trots allt är det den kvinnliga adjektivändelsen -a som Milles förisktig vågar säga vara den könsneutrala varianten för adjektiv idag, medan ändelsen -e fortfarande syftar på att adjektivet styrs ett manligt substantiv. Svenskan är med andra ord ganska så fullspäckad av små finesser som stör skapandet av ett jämställt språk, men det att vi är medvetna om detta hjälper oss vidare i strävan efter ett språkbruk som inte är könsdiskriminerande.