Bokrecension

av Thomas Nydahl

Ann Heberlein : Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Weylers förlag)

Att recensera en människas psykiska sjukdom är naturligtvis en omöjlighet. Att döma eller bedöma är uteslutet. Däremot kan man reflektera kring en bok som är skriven som ett slags bekännelse kring den egna psykiska sjukdomen. När Ann Heberlein ger ut Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är det alldeles självklart att läsa den mot bakgrund av den offentliga person hon är, med alla de moraliserande och tvärsäkra krönikor, debattartiklar och framträdanden som sammantagna för mig skapat bilden av henne – motsägelsefull på många sätt, men icke desto mindre en bild. Bokens Ann Heberlein motsäger inte denna bild. Snarare förstärker den bilden och fyller i med nya fakta, nya infallsvinklar. Och det första jag tänker när jag slår ihop boken är att den är fylld med motsägelser, paradoxer, förvirring. På en sida talar hon om att hon inte dricker alkohol därför att hon blir sjuk av den, på nästa redovisar hon en krogkväll med en väninna, då de dricker vin. På en sida talar hon om sina argument mot att suicida tankar skulle vara sjukdomstecken, på nästa ber hon om hjälp mot sina sjukliga självmordstankar. Kanske är bokens text i själva verket att betrakta som resultatet av den sjukdom hon har, "bipolär typ 2"? Jag kan, när hon skriver om sina stora inkomster, de minst lika stora utgifterna, de två husen och de stora lånen, inte låta bli att erinra mig den krönika hon skrev, där hon moraliserade över och läxa upp de fattiga svenskar som "lever på kredit". Den krönikan är med största sannolikhet skriven under samma period som boken. Men alldeles oavsett det, är Heberleins bok en viktig självstudie, och kanske också en bok som kan hjälpa människor. Risken är att den bara blir en kioskvältare som tar fasta på Heberleins "framgång" som föreläsare, teolog, författare, lyfter fram hennes skönhet och gör löpsedelsrubriker kring det som dolde sig bakom fasaden. Sjukdomsskildringarna i hennes bok är starka. Hon sätter ord på den ångest som är nästintill omöjlig att hantera, den ångest som driver människor till döden. Men det jag egentligen fäster mig allra mest vid i boken, är hennes skildring, den genomgående, av hur ett karriärliv ser ut. Hur jakten på arvoden hela tiden upptar hennes tankar. Hur hennes drift att tjäna mycket pengar driver henne att arbeta mer än vad någon människa skulle finna rimligt, hur hon rusar från det ena föredraget till det andra, hur intervjuerna i press, radio och två piskar henne, hur beställningsuppdragen för tidningar och tidskrifter står i kö – samtidigt som hon har ett forskningsanslag! Det är, som jag ser det, först och främst en berättelse om den västerländska människans jakt – på status, på materiell rikedom, på ett slags offentlig synlighet som är pervers i alla avseenden, och mindre en psykisk sjukdomsbild. Den moderna människan jagar sin mening. Hon glömmer i den jakten bort sig själv och sina närmaste. Har man två hus är det stora låneamorteringar som ska betalas varje månad. Hon lever så, vill leva så, vill ha in minst åttio tusen i månaden för att klara utgifterna, hon t. om. beklagar sig över hur "lite pengar" familjen har att röra sig med. Jag häpnar över den naivitet en sådan bekännelse innebär. Hon vill ha en månadslön som motsvarar min egen årsinkomst! Ja, det är som att blicka rakt in i en frustrerad övre medelklass, som aldrig kan få nog. Hade jag fått råda Heberlein – och sådant kan man kanske tillåta sig efter en så stark offentlig bikt – skulle det vara att genast säga nej till minst hälften av uppdragen, sälja det ena huset och försöka sluta vila i det som är henne närmast. Jakten är i sig en sjukdom. Den behöver kanske ingen diagnos, men karaktäriseras i allt väsentligt av västerlandets gungfly som saknar allt det Heberlein till vardags talar om: ansvar, moral, etik och kollektiv värdegemenskap.