Victoria Benedictsson - en själ

av Elin Björkman

av Moa HolmqvistVictoria Benedictsson har sysselsatt forskare under mer än hundra år. Hon har bland annat setts som en central figur i artonhundraåttiotalets moderna genombrott, blivit postumt psykoanalyserad och från sjuttiotalet och framåt tagen i kvinnorörelsens tjänst. Vad är det med Victoria Benedictsson som fascinerar så mycket?

Victoria Benedictsson ligger begravd på Vestre Kirkegård i Köpenhamn. Det är lika bra att ha det sagt - hon skar halsen av sig på hotell Leopold en julinatt 1888. Innan dess hann hon bland annat bli guvernant, fru, mor, dödssjuk och invalidiserad, firad författare samt kär. Hon besökte Stockholm och Paris och hon knöt kontakter bland dåtidens författare på löpande band, hon skrev, hon skrev och hon skrev.

Det finns mycket forskning om Victoria Benedictsson. Det mesta av den har någon form av biografisk vinkling. Detta beror med stor sannolikhet på att det efterlämnade materialet lämpar sig så väl för just detta. Mycket av hennes brevväxling finns bevarad på olika arkiv och delar av den är också publicerad. Under hela sitt vuxna liv skrev hon också dagbok; mest känd är den så kallade Stora boken, som finns publicerad tillsammans med vad som kallas Dagboken.

De flesta av de skönlitterära verk som Benedictsson publicerade under sitt liv kan också lätt läsas biografiskt. Händelser som tycks ha varit viktiga vändpunkter eller formande upplevelser återkommer i skönlitterär maskering; problematiken som präglade hela hennes liv finns omgestaltad i skönlitterär form. Detsamma gäller för de verk som hennes vän och författarkollega Axel Lundegård färdigställde och publicerade efter hennes död.

Victoria Benedictssons död är dramatisk, chockerande och det ligger nära till hands att säga att hon fascinerar oss genom sitt öde. Vi läser hennes verk med efterklokhetens visdom, ser henne kämpa men vet att det är förgäves: hon är redan dömd. Dessa ord - öde och dom - och detta sätt att tänka är vanliga i verk som handlar om Victoria Benedictsson. Läser man dem inte lite på tvärs så är det ganska lätt att glömma bort den andra sidan, den levande människan som visserligen ibland upplevde att hon var dömd och som definitivt inte var en främling för döden, men som över det mesta satte viljan. Det är ironiskt att en person som höll sig med en så stark viljefilosofi, särskilt i en tid då determinism var högst à la mode, ska betraktas genom ödets lins. Det var inte ödet som kom och gjorde Victoria till författare och inte ödet som förmådde henne att flytta ifrån sin man och försörja sig själv. Det var val hon gjorde och mål hon arbetade hårt för. Det är dessa och andra val samt resultaten hon uppnådde som är spännande och imponerande.

Personligen har jag haft inte så små problem med Victoria. Jag retar mig på henne, tycker hon är löjlig, kokett, gripande, uppblåst, lögnaktig och alldeles underbar. Det går inte riktigt att få någon rätsida på henne. Än är hon kvinnornas kvinna, än är hon man (men mest människa), ibland är hon urgammal, ibland ett litet barn som behöver tröstas. På en sida i sin stora bok kan hon svära svavelosande ramsor över Ola Hansson och Stella Kleve för deras fåfängas skull, för att de gör sig till; på nästa finns en lång lista med vilka tyger som passar i vilket ljus, med stränga förmaningar att inte bära rosetter och annat bjäfs utan klä sig lyxigt, enkelt och raffinerat. Ena stunden är hon stolt över att vara skåning, i den andra skäms hon för sin dialekt och sin lantlighet bland stockholmarna. Det finns en fundamental tudelning i Victoria Benedictssons texter som gör det vanskligt att förhålla sig till dem. Man kan säga en sak om henne och sedan kontra med motsatsen och båda kan vara sanna.

Sanning är ett annat begrepp som är centralt för Benedictsson. För henne kanske det faktiskt handlade om en objektiv eller absolut sanning men när man läser hennes texter inser man snart att det är en sanning som bottnar i känslor, varför det också är naturligt att sanningen kan förändras lite. Den här insikten kan vara till hjälp när man läser henne. Det mesta hon skrivit är högst känt, upplevt, levt och därför sant i stunden. Men hon är också en person som skriver med publiken i åtanke och det är i många fall en friserad bild vi får, ibland överdriven och dramatiserad för att ge större verkan.

Victoria Benedictsson skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren. Under sin livstid gav hon ut två romaner: Pengar från 1885 och Fru Marianne från 1887. I de här böckerna ger hon uttryck för två ganska annorlunda hållningar när det kommer till kvinnofrågan.

Selma Berg i Pengar blir vid sexton års ålder bortgift av sin farbror kyrkoherden. Brudgummen är en patron Kristerson, lika gammal som Selmas far. Detta liksom de händelser som berättas innan patron Kristerson friar till Selma har motsvarigheter i verkligheten. Victoria Benedictsson närde som ung drömmar om att få åka till Stockholm och studera måleri och hade till och med gjort upp med en kamrat hon träffat vid sina teckningslektioner i Malmö om att fara, men när det väl kom till kritan blev det inte av. Som det framställs på de flesta platser verkar det som om Victorias far förbjöd henne att åka och att hon fick en hundralapp som kompensation. Fadern ska även ha refererat till Guds fjärde bud för att få den unga Victoria att inse det vådliga i sitt företag. Allt detta - drömmen om konstnärsstudier, mutan, det fjärde budet - återkommer i Pengar. Victoria gifte sig också med en man som var gammal nog att vara hennes far, Christian Benedictsson, postmästare i Hörby. Hon var då tjugoett år gammal och han var femtio, änkeman med fem barn.

Pengar är ett bra exempel på hur Victoria använder och anpassar verkliga händelser i sina texter, till exempel är Selma sexton, inte tjugoett. Den gängse historien om det verkliga händelseförloppet liknar mycket den version man får i Pengar, men den är en konstruktion. Det finns brev och andra dokument som talar för att Victoria själv hade en stor del i att hon inte åkte till Stockholm; fadern förbjöd henne inte, snarare var det så att hon inte vågade trotsa föräldrarnas och det omgivande samhällets tysta motvilja. Därför är det ännu underligare att hon ett år senare på eget initiativ och mot föräldrarnas uttalade vilja gifter sig med postmästaren. Återigen är det alltså enklare och förmodligen rättare att se Victorias senare utsagor som iscensättningar av känslor. Då blir det också naturligt att det i Pengar är farbrodern som gifter bort Selma; för Victoria kan det mycket väl ha känts som om hennes far tvingade henne att gifta sig genom att hindra hennes innersta vilja och grusa hennes planer för framtiden.

Selma i Pengar gifter sig alltså med patronen och får på bröllopsnatten samma chock som den oupplysta Victoria av allt att döma tycks ha fått. I Pengar är uppvaknandet grymt, maken liknas vid sagans kung Lindorm. Selma avskyr sin make men tvekar länge att lämna honom eftersom hon inte har någon möjlighet att försörja sig själv. Till slut kommer det till ett avgörande och romanen slutar med att hon bestämmer sig för att lämna maken.

Det finns även andra teman som är centrala i Benedictssons författarskap närvarande här, exempelvis hennes starka frihetspatos, men kvinnofrågan tycks vara det allra mest centrala. Victoria Benedictsson menade att Selmas och patronens äktenskap var ogiltigt för att det inte ingåtts av rätt orsaker och för att den ena partens ögon inte hade varit öppna för följderna: Selma säger att "det löfte jag gav som barn icke är bindande för mig som kvinna". Vidare är titeln symptomatisk. Victoria Benedictsson var av egen erfarenhet medveten om att pengar var en förutsättning för att en kvinna skulle kunna leva fritt. Under hennes livstid gjordes visserligen en del förbättringar för kvinnors möjligheter att själva försörja sig, exempelvis sänktes myndighetsåldern och kvinnorna fick rätt till den inkomst de själva förvärvat samt till inkomster från egen egendom. Att "skaffa penningar" är ändå ett ständigt problem för Victoria.

Under åttiotalet pågick den så kallade sedlighetsdebatten, som handlade om huruvida kvinnor skulle ha samma rätt till sexuella erfarenheter innan äktenskapet som män hade eller om båda parter skulle hålla sig lika "rena" som kvinnorna antogs göra. Victoria Benedictsson slog med Pengar ett slag för att flickor borde ha samma rätt till sexualupplysning som män och det uppfattades som om hon ställde sig på den förstnämnda sidan i debatten. Det starka dockhemsinslaget i Pengar gjorde också att hon uppfattades som feminist och tendensförfattare. Allt detta reagerade hon stark emot: hon skildrade liv och vägrade inordna sig i några partier, hon ville ju vara fri.

Fru Marianne ger också en på många sätt annorlunda bild av vad ett äktenskap ska vara. Marianne är en borgarflicka som gifter sig med Börje, en man av enkelt ursprung som arbetat sig upp och blivit en respekterad lantbrukare. I början är allt frid och fröjd men snart börjar Marianne reta sig på Börje som inte alls är den romanprins hon drömt sig, hon finner honom simpel och lantlig och finner sig inte alls tillrätta som husmor på gården där de bor. När sedan Börjes dandyvän Pål kommer på besök uppstår ömma känslor mellan honom och Marianne. Men när Marianne blir med barn inser hon att hon måste välja Börje och göra det helt och fullt. Hon berättar för Börje om "förhållandet" med Pål, för att hon känner att lögnen hindrar en full gemenskap dem emellan. Börje förskjuter henne helt. Hon är dock bestämd på att vinna honom tillbaka och transformerar sig till en riktig lantlig husmorshustru och steg för steg vinner hon Börjes respekt. Romanen slutar med en scen där makarna talar ut och lovar varandra evig trohet.

Gemenskap är nyckelordet när det kommer till att förstå hållningen som förmedlas i Fru Marianne. Att arbeta för ett gemensamt mål menar Victoria Benedictsson är grunden för ett gott äktenskap. På ett ställe i Stora boken skriver hon att kvinnan ska vara mannen till hjälp och att det alls inte ligger något förödmjukande i det. "Det är en qvinnas högsta ära att kunna deltaga i mannens ärliga sträfvan och att få anses som hans aldrig svigtande kamrat" skriver hon, och det summerar ganska väl hållningen i Fru Marianne. Att tala om jämlikhet i vår tids bemärkelse är däremot, som synes, anakronistiskt. Marianne inrättar sig efter de mönster och normer som råder i det sammanhang där hon hamnat, därför kan hon bli lycklig. Hållningen är på många sätt densamma som Strindberg förfäktar i sitt berömda förord till Giftas; där som här finns också en stark motsättning mellan kulturmänniskor och naturmänniskor. Vid en första anblick är det svårt att se att Pengar och Fru Marianne kan vara sprungna ur en och samma övertygelse, men tänker man varvet runt låter det sig göras. Selmas äktenskap har nämligen inte samma viljegrund som Mariannes; Selma vill hela tiden ut, medan Marianne vill in och till slut finner ett sätt att göra det. Vidare har Marianne ett barn som binder makarna till varandra, Selma har inte det och säger också att saken hade varit annorlunda om hon haft det.

Det finns också en annan sida av Victoria Benedictssons författarskap: folklivsberättelserna. Dessa var populära under den tid Benedictsson började skriva för att publiceras och det första bandet av Stora boken är fyllt av sagor och berättelser på folkmål. I två volymer, Från Skåne (1884) och Folkliv och småberättelser (1887), publicerade Benedictsson sådana berättelser och även andra kortare stycken. En del av dem har biografisk bakgrund, andra behandlar samma problematik som romanerna och åter andra visar bara Victoria Benedictssons skarpa observationsförmåga och hennes respekt för folket i stugorna på den skånska landsbygden.

Självmordet är såklart också en del av varför Victoria fascinerar. Mer specifikt är det kanske den historia som leder fram till självmordet som lockar vår sensationslystnad. Det moderna genombrottets största litteraturpersonlighet Georg Brandes har nämligen ofta givits skulden för Victorias självmord. Att de två hade ett förhållande av något slag står tämligen klart, trots att Brandes under sin livstid kategoriskt förnekade det. Exakt vari det bestod kan vi aldrig få svar på, inte heller vilka känslor Brandes möjligen kan ha hyst för Victoria. Hon var i alla fall "kär som en galning" och hennes sinnesstämningar finns noterade i Stora boken. Där finns också återgivet långa samtal och händelser, men vad som är drömmar, dramatiseringar och verkliga händelser är inte alltid klart. Victoria var psykiskt labil under större delen av sitt vuxna liv, hon försökte exempelvis ta livet av sig flera gånger och hennes diverse fysiska åkommor kan mycket väl till viss del ha varit psykosomatiska. Förhållandet med Brandes blev inte som hon tänkt sig; han åtrår henne som kvinna, inte som intelligent människa (långt innan dess skrev Victoria såhär: "Det är en skymf att älskas bara derför att man är qvinna och icke för sitt eget "jags" skull"). Han uppskattade inte heller Fru Marianne, utan kallade den en Dame-roman. Detta är förmodligen en del av varför hon kastas in i en depression som slutligen leder till självmordet. Men att ge Brandes hela skulden för självmordet är förmodligen att gå alltför långt.

Hur svårt jag än har det med Victoria är det något hos henne som imponerar. Det är inte ödet eller domen eller ens valen, och det är inte Brandeshistorian eller ens litteraturen i sig själv. Istället är det hela hennes livsberättelse. Trots att det mesta av materialet är motsägelsefullt och att också hållningarna är det, finns det något i den konsekvens med vilken hon plöjer fram som man måste buga sig för. Vänner i alla läger, mycket bestämd och säker på grundbultarna i sin livsbild men ändå inställsam och vacklande. Man kan inte vara både och, har man fått lära sig. Att vara både motsägelsefull och konsekvent är en paradox, det går inte. Men Victoria visar att det visst går. Och så denna omänskliga viljestyrka och den kraft hon för det mesta visar, trots alla de fysiska och psykiska bekymmer hon upplevde.

Victoria Benedictssons största skapelse är inte Selma eller Marianne eller någon av alla de andra personerna i hennes texter, det är Victoria Benedictsson så som hon kommer till oss genom Marianne och Selma och alla de andra, hon som talar ur sidorna i Stora boken. Mycket är säkert konstruktioner, överdrifter och tillrättalägganden men det gör ingenting för det är levt.

Det finns något djupt mänskligt i hela det här projektet. Alla gör vi väl anspråk på att berätta sanningen om oss själva, men precis som i den stora och mångdelade romanen Victoria skrev om Victoria blir det inte en enda sanning, utan känslor, uppfattningar, tolkningar och dramatiseringar av det vi uppfattar som viktiga händelser.

"Det är i dina a r b e t e n de böra söka ditt verkliga ’jag’", skriver Victoria till sitt alter ego. Jag tog henne på orden och tjuvläste till på köpet hennes dagbok. Jag sökte en kvinna och fann en själ. Men jag är inte besviken, det är alldeles som det ska vara och som Victoria kämpade med hela sin varelse för att det skulle kunna vara.