Krigets offer i Peru - Ett litet hopp efter ett kvartssekels kamp

av Martin Garat

Under 80- och 90- talen rasade ett blodigt inbördeskrig mellan den peruanska armén och maoistgerillan Sendero Luminoso – Den Lysande Stigen. Båda parter massakrerade, torterade och lät "försvinna" civila. I tjugofem år har offrens änkor och mödrar krävt skadestånd och rättvisa. Lika länge har staten vänt dem ryggen. Men nu har kvinnorna fått en strimma hopp.

- Det var strax efter midnatt den 2 juli 1983. Ett trettiotal män med rånarluvor tvingade sig in i mitt hem och förde bort min son. Det fanns inga bevis mot honom och han hade aldrig blivit gripen förr, berättar 78-åriga Angelica Mendoza stilla.

"Mamma" Angelica, som hon kallas av sina vänner, bor i Ayacucho-provinsen i Perus högland. Hon klär sig i de många och långa kjolar som är typiska för indianbefolkningen i Anderna. Angelica talar och förstår spanska hjälpligt. Men hon föredrar att tala sitt modersmål, indianspråket quechua. En yngre väninna hjälper till med översättning till spanska.

Angelicas son, Arquimedes, var bara 19 år när de maskerade männen slet honom ur sängen. En av männen sade till Angelica att han skulle föras till militärförläggningen Los Cabitos utanför provinshuvudstaden Huamanga.

- Men på förläggningen fick jag höra att han inte var där. Då började jag leta efter honom vid stupen där de brukade slänga liken. Jag såg många torterade kroppar, men jag kunde inte hitta min son.

Angelica Mendoza gav inte upp. Hon fortsatte att fråga efter Arquimedes på militärförläggningen, vid den lokala åklagarmyndigheten och hos polisen. Snart visade det sig att Angelica inte var ensam i sitt sökande. Skaran av mödrar och hustrur som letade efter försvunna söner och makar växte för varje dag som gick. Angelica föreslog att de skulle organisera sig för att skydda sig mot de förföljelser och hot som de utsattes för. Tre månader efter Arquímedes försvinnande bildades ANFASEP, en förening för anhöriga till kidnappade, arresterade och försvunna.

På 90-talet lyckades bondemiliser stödda av armén besegra gerillan. Inbördeskriget var slut. Men tjugofem år efter försvinnandet kämpar Angelica Mendoza fortfarande för att få veta vad som hände med hennes son och för att hitta hans kropp. Ingen har ställts till svars för mordet på Arquimedes, men nu vet man att det var armén som förde bort honom. De anklagade honom för samröre med Sendero Luminoso.

Det finns tiotusentals kvinnor i Angelicas situation, främst i Ayacucho och andra provinser i höglandet där kriget var som värst. Sendero Luminoso straffade de bönder som inte ville delta i "folkkriget" med döden. Ofta halshögg gerillakrigarna sina offer. Armén torterade och lät försvinna ungdomar, studenter och bönder på bara misstanken att de tillhörde gerillan. På militärförläggningen Los Cabitos har man hittat flera massgravar med sammanlagt ett hundratal kroppar. Där fanns till och med en stor ugn där liken eldades upp för att undanröja alla spår.

Idag finns flera organisationer liknande ANFASEP. De kämpar för upprättelse, kräver skadestånd och vill att de skyldiga straffas. Många anhöriga hävdar att regeringen inte vill ställa militärerna inför rätta. Doris Caqui är ordförande i organisationen ANFADET. Hennes make, läraren Teófilo Rima, försvann i Pasco-provinsen den 23 juni 1986.

- Jag har kämpat i tjugotvå år för att rättsväsendet ska ta sig an fallet. Men ärendet "sover" på en hylla hos åklagaren. Militärerna har faktiskt erkänt att min man torterades och dödades. Ändå händer inget. I hela Peru finns det bara tre åklagare som har den utbildning som behövs för att utreda brott mot de mänskliga rättigheterna. De "vanliga" åklagarna vet inte hur den sortens ärenden ska skötas.

Perus nuvarande president, Alan García, styrde även landet mellan 1985 och 1990, då Doris Caquis make mördades. García har lovat att staten ska stå för advokatkostnaderna för de militärer som åtalas. Doris känner sig sviken.

- Är inte också vi peruanska medborgare? Är inte Alan García även vår president? Militärerna får advokater betalda av staten, medan vi inte har råd med juridisk hjälp. Vi som föll offer för armén får fortfarande leva med misstanken att vi tillhörde gerillan.

Det finns stora skillnader mellan de olika anhörigorganisationerna. Angelica Mendozas son och Doris Caquis man mördades av armésoldater. Anhöriga till gerillans offer återfinns istället i bland annat AFAVIT - Föreningen för anhöriga till offer för terrorismen. Mercedes Carrascos man mördades av Sendero Luminoso. Idag är hon AFAVIT:s ordförande
och tycker att arméns offer får mer uppmärksamhet än gerillans.

- Det ställs betydligt större krav på oss, när det gäller att bevisa vad vi råkade ut för. Och de får mycket stöd av olika organisationer som har ett politiskt intresse av att "sälja" deras lidande. Så terroristernas barn och änkor får betydligt mer stöd än vi.

AFAVIT kräver ekonomiskt skadestånd för sina medlemmar. Under Alan Garcías första presidentperiod fick de visserligen en liten summa pengar, men den skenande inflationen förvandlade skadeståndet till korvören, säger Mercedes Carrasco. Det viktigaste kravet handlar dock om offrens barn.

- Våra män gav sina liv i kampen mot gerillan. Idag har barnen blivit vuxna och har skaffat sig olika yrken, men många är ändå arbetslösa. Det är skamligt att staten inte hjälper dem.

Alla anhörigföreningar är missnöjda med statens agerande, men de samarbetar ändå med det statliga Skadeståndsrådet. Rådets uppgift är att göra en lista över alla som har rätt att få skadestånd. Som offer räknas de döda, deras närmaste anhöriga, internflyktingarna och medlemmarna i de bondemiliser som bekämpade gerillan. Det är ett enormt arbete, berättar rådets ordförande Sofia Macher.

- Hittills har omkring 3 500 personer blivit formellt erkända som krigsoffer. Men sammanlagt handlar det om hundratusentals personer.

Sofia Macher understryker att staten inte hjälper de drabbade självmant. Tvärtom, landets regeringar har alltid vänt dem ryggen. Det är människorättsorganisationerna som har tvingat staten att ta sitt ansvar.

- Många av offren var analfabeter och hade varken födelseattest eller identitetshandlingar. I vissa fall levde de i avlägsna byar som myndigheterna inte ens kände till! Då måste vi lita på de vittnen som berättar att en person faktiskt existerade, levde i deras by och dödades av gerillan eller armén.

I vissa fall kommer enskilda individer att få skadestånd, men oftast kommer det att bli fråga om kollektiva utbetalningar till byar och regioner: en ny skola, en bro eller ett sjukhus. De första kollektiva skadestånden har redan delats ut.

De individuella skadestånden kommer att dröja, hur länge vet man inte. Men bara att få ett formellt erkännande som krigsoffer är betyder jättemycket, säger Lidia Flores, ordförande för ANFASEP i Ayacucho. Hennes man försvann den 17 juli 1984, och hon var bland de allra första som fick sitt "offercertifikat".

- Det är viktigt för oss att staten erkänner att vi inte har hittat på våra berättelser. När jag fick mitt certifikat kändes det som om min man hade skickat det till mig från andra sidan.

Förutom att kämpa för rättvisa och skadestånd vill anhörigföreningarna sprida kunskap om de försvunnas öde och bevara deras minne. Därför har ANFASEP skapat ett minnesmuseum i utkanten av Huamanga, Ayacuchos provinshuvudstad.

- Vi måste berätta om de döda för de som kommer efter oss, för barnen. De måste veta att så många massakrer har begåtts och att så många människor har försvunnit här, säger Angélica Mendoza.

Några få överlevande senderistkommandon har förskansat sig i urskogen nedanför Ayacuchos högland. De har slagit sig samman med den omfattande knarkhandeln i området. Senderisterna försvarar kokaodlingar och attackerar polisposteringar. Men risken för ett nytt krig är liten. Dagens senderister verkar mest vara intresserade av att tjäna pengar på kokainsmugglingen. Ändå är Doris Caqui i ANFADET orolig.

- Jag fruktar att armén på nytt kommer att använda våld mot civilbefolkningen för att bekämpa gerillan, säger Doris Caqui.