Ulrike Meinhof

av Erika Stensson

�Utan att förstå sin egen historia är det ingen som kan börja på något nytt, och då viftar man undan allt - och det är det också många som gjort"

Birigit Hogefeld, RAF- aktivist.

Sommaren jag fyllde tjugofyra år fick jag tillgång till en text som kom att förändra mitt liv. Texten handlade om Röda Arméfraktionen och fanns med i ett häfte som den utomparlamentariska vänstern i Sverige gett ut. Häftet hette Ni har makten - men natten tillhör oss och texten hade som rubrik Ett bidrag till nedteckningen av RAFs historia och var skriven av den då fängslade RAF- aktivisten Birgit Hogefeld. Denna text grep mig så djupt att den kom att förändra mitt politiska tänkande fullständigt på ett sätt som närmast kan liknas vid en fysisk upplevelse. Tidigare hade jag som många andra allmänt vänsterorienterade bara vaga föreställningar om "Baader – Meinhof gruppen.Bilderna var präglade av min barndoms skräckbilder från tidningarnas passbilder av "de hemska terroristerna" och som i mitt huvud blandades ihop med passbilder på alla försvunna/ mördade människor vid militärkuppen i Argentina på 1970-talet.

För första gången läste jag en text som på allvar förklarade de bakomliggande orsakerna till varför 68 -vänstern i Tyskland radikaliserades så kraftigt att många människor tog till vapen. Texten gjorde inga anspråk på att glorifiera våldet som gruppen använt. Texten bara reflekterade och summerade de tankegångar och den historia RAF genomgått . Detta gjorde den på ett rakt och konkret sätt. För första gången läste jag en politisk text som gjorde en direkt koppling mellan existens och politik. Jag kände mig upprymd och lycklig. Så fort jag fick tillfälle gick jag till biblioteket och lånade böcker om RAF (Röda Armefraktionen).

Jag blev besatt och läste så mycket jag kom åt. Framförallt läste jag texter skrivna av Ulrike Meinhof, gruppens politiska ideolog . Frågan om våld någonsin kan vara berättigat i politisk kamp var bland annat det som drev mig att veta mer om RAF.

Vem var då Ulrike Meinhof, denna välsituerade kvinna som valde bort sin karriär, sina barn och det borgerliga livet för den illegala, väpnade kampen? Jag utforskade och drog mina egna slutsatser. Jag skrev specialarbeten på komvux om henne, jag diskuterade med politiska själsfränder och skrev slutligen en teatermonolog om henne . Min drivkraft var att förstå Ulrike Meinhof på djupet och min strategi var att gå inifrån ut. Jag måste identifiera mig med henne för att förstå, vilket för mig innebar att gestalta henne. Jag visste att det var den totala motsatsen till vad som i borgerlig media kallas för en objektiv bedömning . Men mitt syfte var ett annat än deras . Jag ville förstå. Inte blicka in och betrakta på ett distanserat sätt . Vid den här tidpunkten var jag teaterstuderande med höga skådespelarambitioner, men jag hade börjat känna att mitt politiska medvetande mer och mer tog överhand och drog mig ifrån teatervärlden.Jag brottades med existentiella frågeställningar om hur man förhåller sig att leva i en värld av rättslöshet för människor utan makt med fel ursprung, klass, ras och kön. Det var så jag kom att finna den autonoma vänsterrörelsen. Det var så jag fann Ulrike Meinhof.

Ulrike som var född 1934, ett år efter Hitlers maktövertagande i Tyskland. Ulrike vars barndom utspelades under nazitysklands uppgång och fall . Ulrike som var tonåring och ung vuxen under det skuldtyngda men förljugna 50-talet då Tyskland delades i två delar. Ulrike vars starka rättspatos gjorde att hon som ung kristen student blev aktiv i det gryende kärnvapenmotståndet. Den vuxna Ulrike Meinhof som kom att utvecklas till en kunnig retoriker och debattör och som under 60- talet blev en av de främsta journalisterna i Västtyskland . Hur kom det sig att hon därefter blev Förbundsrepublikens mest eftersökta terrorist? Hur kom det sig att hon slutade sina dagar i ett specialdesignat fängelse för isolering och tortyr?

Det är delvis de frågor Jutta Ditfurth sökt finna svaren på i sin biografi över Ulrike Meinhof. Hon lyckas där med konststycket att kartlägga Meinhofs bakgrund, politiska bevekelsegrunder och överlevnadsstrategier mot fonden av den tyska efterkrigstiden. Hennes största förtjänst medbiografin är att hon skriver fram Ulrike Meinhof som ett politiskt subjekt . Inte bara det, Ulrike Meinhof skrivs fram som ett mycket betydelsefullt subjekt för den tyska efterkrigstiden. Detta är något Meinhof och RAF förvägrades under decennier. Inte förrän nu mer än trettio år efter att grundarna av RAF (däribland Meinhof) dött erkänns de av etablissemanget, genom denna biografi, som den politiska rörelse de faktiskt var. En stor del av Förbundsrepublikens metoder för att tillintetgöra gruppen var förutom våld också att försöka avpolitisera deras verksamhet och benämna dem som en "kriminell sammanslutning".

Men här skrivs den tyska efterkrigstiden obarmhärtigt fram och beläggs med välgrundade fakta. Fakta om att Förbundsrepublikens faktiska metoder i kampen för att förinta RAF – fångarna var "programmerad tortyr". Att fångarna först utan sedan med vetskap ingick i ett tysk/amerikanskt forskningsprojekt (SFB 15) som gick ut på isolering till total nedbrytning , samt att häktesförhållanden i övrigt påminde om nazitidensbehandling avkoncentrationslägerfångar. Fram skrivs även de undantagslagar (Lex RAF) som innebar att fångarna helt fråntogs sina medborgerliga rättigheter under rättgångsprocessen och att Ulrikes död med nittionio procents säkerhet var mord och inte självmord.

Ditfurths gedigna biografi sträcker sig från släkten Meinhof och deras tidiga nazisympatier, över Ulrikes barndom i Jena och Oldenburg. Fadern Werner Meinhof gör karriär som museichef genom angiveri av en kollega av judisk börd. Han dör när Ulrike är fem år (hennes syster Wienke åtta år). Modern Ingeborg Meinhof gör också hon karriär tack vare naziregimen. Efter faderns död förälskar hon sig i Renate Riemek (medlem i NSDAP, nationalsocialistiska partiet). De bägge kvinnorna lever tillsammans fram till Ingerborgs död 1949. Ulrike är då 15 år. Vårdnadshavare därefter blir RenateRiemeck. Relationen mellan henne och de bägge systrarna Wienke och Ulrike är kylig. Flickorna skickas runt mellan olika studieorter. Ulrike som beskrivs som ytterst känslomässigt och intellektuellt begåvad individ formar sin personlighet på egen hand.

Färden går från Ulrikes kristna socialistiska värderingar i kärnvapenmotståndets vindlande kamper (då som medlem i SDP, det socialistiska studentförbundet) till en mer renodlad marxism som får henne att landa i det förbjudna kommunistpartiet KDP.

I slutet av femtiotalet kommer Meinhof i kontakt med vänstertidskriften Konkret. Förutom att skriva i den möter hon där sin blivande man Klaus Rainer Röhl.Så småningom avancerar hon till chefredaktör på tidningen. Barnen Bettina och Regina föds 1962. Efter bara några år kommer uppbrottet från livet i Hamburg med Klaus i den fashionabla villan.

Meinhof bosätter sig i Berlin och dras till den starka radikala studentrörelsen där hon rapporterar från de våldsamma demonstrationerna.Två människor blir ihjälskjutna under denna period.Studenten Benno Ohnesorg blir skjuten av polis under en fredlig demonstration mot den Iranska Sahns stadsbesök i Västtyskland. Studentledaren Rudi Dutschke (förövrigt en nära vän till Ulrike Meinhof) blir ihjälskjuten av en högerextremist. Detta blir upptrappningen till det våldsamma studentupproret1967 /68. Ulrike arbetar då med att göra en film som ska heta Bambule (uppror, uppvigling). Den ska handla om en tysk ungdomsanstalt för tonåriga flickor. Filmen såg hon som sitt största och kanske viktigaste projekt. Förutom att hon blir motarbetad av etablissemanget vad det gäller filmen sätter den väpnade fritagningen av Andreas Baader stopp för både filmen och hennes journalistkarriär. Röda Arme fraktionen var en realitet och illegaliteten var därmed ett faktum. Det fanns ingen väg ut. Från denna eftermiddag var Ulrike Meinhof Förbundsrepublikens mest eftersökta kvinna.

Tanken på att bygga upp en illegal verksamhet parallellt med en legal kamp på arbetsplatser och i liknade forum, gick direkt om intet. Under två års tid kom Röda Armefraktionen att vara på flykt. Men utöver militärutbildningen i Jordanien där RAF utbildades av PFLP (en gren av PLO, Palestinas befrielse organisation) gjorde de förutom bankrånen bara fem direkt konfrontativa och militanta aktioner där Ulrike Meinhof deltog. Två av attentaten var riktade mot amerikanska miltärbaser förlagda på västtysk mark. Däribland gjordes ett sprängattentat mot den amerikanska säkerhetstjänsten National Security Agency (NSA) i Frankfurt am Main. Det var där en stor del av den direkta krigsföringen mot Vietnam planerades. De övriga attentaten var riktade mot Springerkoncernen samt mot kriminalstyrelsen och polisen.Därefter blev de gripna en efter en. Västtysklands mest påkostade och bevakade rättegång sedan Auschwitzrättegången påbörjades.

Hur kan man förstå den väpnade kampen? Denna fråga som stötts och blötts i decennier. Människor har förfasat sig, hur kunde bildade och intellektuellt skärpta människor som Meinhofvälja detta fruktansvärda?

Dirtfurth svar är främst att gå tillbaka till den tyska efterkrigstiden och det kalla kriget. Hon förlägger RAF i sin historiska och sociala kontext. Tyskland dignade efter kriget av skuld, men svor sig samtidigt fri från allt ansvar vad det gäller naziideologin.Att det hade räckt för tyskarna att efter kriget fylla i britternas avnazifieringsblanketter för att bli kvitt sitt förflutna resulterade i att det i Västtyskland satt kvar en mängd nazister inom bland annat domstolsväsendet, poliskåren och även inom politiken ända fram till 1980-talet. Detta höll det nazistiska arvet intakt och med ideologin följde en högst auktoritär och totalitär människosyn. I kombination med det starka amerikanska inflytandet av imperialistisk stormaktspolitik gjorde dessa två komponenter det möjligt för statens dödsskjutningar, undantagslagar och ett alltigenom korrumperat rättsystem för vänsteraktivister. Det var en naturlig följd av ett system vars grund ännu vilade på nazismen. Det kalla kriget var som mest påtagligt i Tyskland. Brännpunkten låg i Berlin där uppdelningen av öst och väst materialiserades genom muren som det mest synliga tecknet på världens uppdelning.I Berlin lågNato och Warsawapakten ett stenkast ifrån varandra.

Ditfurth menar att det är felaktigt att datera grundandet av RAF till den 14 maj 1970, den dag då den väpnade fritagningen av Andreas Baader ägde rum. Det är mer riktigt att säga att RAF var resultatet av flera omständigheter, händelser och konflikter i den västtyska efterkrigstidshistorien. Det var en extremt tillspetsad situation i Tyskland. Vad man också bör komma ihåg är att vänstern i slutet av 1960-talet och i början av 70-talet generellt gick i revolutionstankar och att man diskuterade och startade upp flera gerillarörelser i Västeuropa. Man såg ett direkt samband mellan tredje världens kamp och den egna. Om världsrevolutionen skulle kunna genomföras krävdes det att man gjorde motstånd överallt. Även i Västtyskland fanns flera grupper som använde sig av militant motstånd, exempel på sådana grupperna är förutom Röda Arme Fraktionen också 2 juni –rörelsen samt SPK (Det socialistiska patientkollektivet).

Att Ulrike Meinhof drogs till och därefter deltog i den väpnade kampen var ett ytterst genomtänkt och medvetet val. Det var en konsekvens av en lång radikaliseringsprocess från 1950-talets slut och framåt. Den processen kunde alla och en var följa i framförallt hennes journalistiska arbete i vänster- tidsskriften Konkret.Artiklarna där handlade mot slutet av 1960-talet alltmer om "Mot – Våld" och "Från protest till motstånd". Men radikaliseringsprocessen fanns lika mycket med i de diskussioner som fördes på universiteten bland studenterna, bland de vänsterintellektuella författarna, revolutionärerna och konstnärerna. Det var en kollektiv process även om de flesta inte tog steget ut till den väpnade kampen. RAF stöddes dock under sjuttiotalets början av inte ett så litet antal personer (t ex kunde var tionde nordtysk tänka sig låna ut sin lägenhet till RAF-aktivister under sjuttiotalets början.) Det var ett stöd som successivt avtog både på grund av att RAF fjärmande sig från vänsterrörelsen genom en del kontroversiella attentat (sprängattentatetav Springerhuset 1972 var ett sådant). Sju civila dog vilket kritiserades hårt av allmänheten men också av RAF själva. Förmodligen avtog stödet än mer på grund av den systematiska klappjakt på vänstersympatisörer som staten genomförde under hela sjuttiotalet. Samtidigt fanns det hela tiden en tillförsel av unga RAF- aktivister fram till 1980-talets mitt.

Jag är tacksam över att den här boken skrivits. Detta är en upprättelse för Ulrike Meinhof , hennes anhöriga och hennes kamrater iRAF. Det är en upprättelse för alla vänsterengagerade människor som stått fast vid sina ideal under omänskligt hårda vilkor.

"Frihet är bara möjlig i kampen för befrielse"

Tack Jutta Ditfurth!