Nästan isglass

av Monica Ålgars

Skriv en novell, du som spikar i ord och syr i tystnad.

Skriv en novell, du som kan nästan precis vad som helst. Du som är så duktig att du uppnått det duktigaste av allt - att genomskåda din egen duktighet och därmed accelerera den ytterligare några varv. Du som saknar humor och inte kan hantera dina egna versaler. Du som vill RASERI men stannar vid trötthet. Du som tillbringar dina eftermiddagar gående i cirklar i de största Citymarket och Tesco och Bauhaus du hittar, varv efter varv, fönsterskrapor och babymat. Skriv, du som vet varför andetagen igen blir ryckiga då du lämnar det luftkonditionerade, du som ändå inte kan ta dig ur det.

Skriv en novell, du som talar om självinsikt och klafsar i sorg.

Skriv en novell, du som underhåller stadens erektioner med metallen i din tunga. Du som drömmer att människor viskar (svenskfinlands självmordshora) då du går förbi, du som vaknar och somnar och blundar och läser och bläddrar förbi ditt eget ansikte och vänder kroppen upp och ned så att blodet ska rinna ned i ditt huvud och ge muskeln kraft att snurra. Du som rakar dina mungipor och rätar ut dina armhålor, du som svarar nej på frågan om du är rädd för att bli psykotisk, du som håller din hand knuten under hans. Skriv, du som tänker att det är som att äta isglass, nästan.

Skriv en novell, du som vakar vid hans växlande ansikten.

Skriv en novell, du som sträcker tårna mot taket. Ett plåster på vaden, nagellack som borde bättras på, en hand på din mage, förströdd. Du som kunde mima med (nu måste jag tänka på mig själv och jag vill vara med dig men jag kan inte och jag kan vara med dig men jag vill inte och jag är en bra man men nu måste jag göra det som leder mig in i framtiden och dig vill jag ha och inte ha och det är inte du som är fel men nu är det såhär, förstår du?) om han skulle tala i sömnen. Du som ser hans bröstkorg höja sig i jämn takt under ditt täcke. In och ut och in igen. Du som vet att förlusten av dig aldrig kommer att rubba hans reflexer. Skriv, du som inte kan brottas med hans livslust.

Skriv en novell, du som upplåter din navel åt ringfingrar att fastna i.

Skriv en novell, du som ser hans ansikte sjunka och hans revben flyta. Du som håller handen kupad kring hans undergång och blicken vilande på kokainryckningarna i hans näsborrar. Du som talar om självhävdelse men sicksackar mellan förortens vattenpölar, ni har somnat i spårvagnen, dina knän mellan hans, det är redan morgon. Du som dyrkar hans kraftlöshet. Du som vet att summan av det han förlorat är större än summan av det han någonsin haft. Skriv, du som ryms under hans noppiga filt, det hinner ljusna och mörkna medan du vakar för att se honom kämpa sig genom sina drömmar.