Jakten på ett liv i och bortom köttet

av Tomas Nydahl

I Agneta Klingspors novellsamling Köttryckningar (1990) säger berätterskan i titelnovellen:

Att vara besatt av manskönet innebär ensamhet och lögn. Jag upptäckte att enda sättet att komma nära mannen var genom könet. I deras kön låg deras sårbarhet. Ta mig på kuken så blir jag lugn. Få kunde svara på något annat än genom köttet. Tala kunde de, diskutera kunde de, vara duktiga, men de visste mycket lite om hudens ande, kunde inte tala utan ord. De flesta var orörliga men började leva genom köttet. Då bestämde jag mig för köttet. Sexualiteten blev satt i stället för bön. Jag sluter hellre ögonen, min insikt för jag bort med en enkel handgest runt hans kön och när ollonet snuddar vid könshåret dör min längtan. Jag vet vad som väntar mig. Jag kan också älska köttet.

Liv är liv och litteratur är litteratur. Men hos en författare som Agneta Klingspor kan man i lika hög grad som hos Anne-Marie Berglund eller Suzanne Brügger tala om att skriva fram sitt liv, att i litteraturen gestalta och tydliggöra den jakt och strävan det egna livet formats kring.

När sexualiteten byter plats med bönen, när köttet blir en starkare faktor än anden, har man transformerat in en död tradition i sin egen samtid, tagit vara på en del av dess starka symbolspråk och med det rent köttsliga som metod och mål lyckats ta sig fram till den motivbild man vill måla. Agneta Klingspor gör det sällsynt övertygande. Det är också mycket typiskt att hennes debutbok hette Inte skära, bara rispa (1977), att en uppföljare bär titeln Köttryckningar, att boken om modern är en diktsvit med en romantisk titel, Lavendelvisa (1985) som döljer ett mycket dramatiskt och just köttsligt skeende - den om fadern heter Framkallning (1999) och talar redan på första sidan om "knäppta händer i kistan" och "ett obduktionsminne" - och att den självbiografiska uppföljaren till debutboken heter Nyckelroman (1994) och borrar sig ännu djupare ner i den problematik som har att göra med sexualiteten och köttet. Huvudpersonen utbrister: Jag vill att ni äter mig!

Agneta Klingspor föder sig själv i sina böcker. Hon gör upp med barndomen, hon för en både förstående och aggressiv dialog med sina föräldrar och visar naket och brutalt hur svårt det är att skapa sig ett konstnärsliv när föräldragenerationen gör anspråk på att få korrigera eller hejda det. Man skulle kunna säga att hela Klingspors författarskap handlar om hur den lilla flickan växer och går igenom tonårstillvaron fram till ett liv som vuxen och hur hon under denna utveckling alltmer övertygas om att köttet, sexualiteten och den fysiska bönen är ett liv lika värdigt som något annat, och att hon med sina böcker bokstavligt talat förvandlar ordet till kött.

I Lavendelvisa heter det:
Sen dör mor / Jag äter av hennes kropp /enligt sed /... / Jag smakar det /som fanns före mig /... / på den yttersta randen av allt / äter jag / föder jag min moders kropp.

Agneta Klingspor har markerat ett fundament för resten av sitt liv: Modern är för alltid fysiskt sett död, men genom att inlemma henne i sig själv har diktaren givit henne, om inte evigt, så i alla fall ett nytt liv. Denna kvinnans och föderskans lovsång markerar ett slags inledning också för mig i läsningen av hennes författarskap. Ty det är denna process - där ord blir kött - hon skriver och beskriver. När fadern dör får hon läsa hans kommentarer skrivna i marginalen i en av hennes egna böcker: Sant. Falskt. Rätt. Fel. Ej hänt. Kan vara sant. Det var mamma, fråga henne. På sista sidan har han skrivit: Min dotter revoltören, amazonen som härskar och söndrar. Hon får försvara sig inför brodern, som menar att hon inte kunnat hålla isär fakta och fiktion. Han menar att hon skadat fadern. Men allt är för sent. Inga fler ord kan ställa någonting till rätta: Gråten överfaller mig bakifrån, knäcker överkroppen mot bordet, breven prasslar och jämrar sig under brösten. Särskilt där hjärtat ligger (ur Framkallning, 1999).

I dessa två böcker är föräldrarna lämnade åt sin död, men väcks till liv igen i berättelserna. Inte minst i Nyckelroman uppträder de hela tiden eftersom denna bok skildrar år då de fortfarande levde och kommenterade Klingspors författarskap. Fadern ringer och ber henne skicka boken Fast land (som kom 1983).

Efter hans beskyllningar att mina böcker gör mamma senil, gör mig arvlös (ha, han har inga pengar), att jag är olitterär osv, begär han nu min bok. Damernas Värld brukar ju skriva om sånt skit säger han och hejdar sig mitt i skit.

Hon tvekar, ska hon skicka boken eller ej? När fadern ringer igen efter några dagar har hon fattat sitt beslut:

Jag kan inte skicka boken, som är mina tankar, en del av mig, mina känslor, transformerade men ändå jag, står inte ut med att fläka ut mig för dig. Det vill jag inte ge dig, tänker jag tyst och tanken gör mig fysiskt illamående, kväljningarna far upp och ner i strupen. Efter detta avsnitt frågar hon: Hur smakar döden? Är den vila?

faderns önskemål, att få hennes bok, tvingar henne ända in i det slags förnekelse som gör henne föräldralös. Hon konstaterar torrt att det är just det hon är, hon "har gett upp" och den logiska frågan handlar då om dödens smak. Varje människa hon står inför är kött. Hennes smak, hennes tillstånd. Modern och fadern finns som ett fysiskt illamående hos henne, just för att anklagelserna fått denna bitterhet att bygga bo i henne. Hon kan inte förmå sig till en fysisk handling som går emot denna instinkt. Hennes fysiska känsla inför en konflikt styr sedan också hennes handlingar. Och på något annat sätt kan det inte vara.

I följande samtal med Klingspor utgår jag huvudsakligen ifrån Nyckelroman och Lavendelvisa.

Jaget som kompost

Thomas Nydahl: Jag vill börja med det självbiografiska, rätten att ljuga sig till en sanning. Du säger att skrivandet gör dig till en fiktion och att du närmar dig sanningen när du fullständigt struntar i den. Denna dagbok pendlar mellan anteckningar om tillståndet i världen och jagets erotiska och existentiella sökande efter en rot, en tillhörighet.

Var finns jaget förankrat när hon ger sig ut i detta rastlösa sökande? Är det i själva verket rotlösheten, känslan av att segla runt i ett tomrum, som får henne att söka? Är det sig själv hon söker i männen, i de främmande städerna, i resorna?

Agneta Klingspor: Sökande? Jag skulle vilja säga utforskande, även om ordet är lite slitet. Jag kommer i vårt samtal att växla mellan "hon" och "jag". Jag tror heller inte att hon sökte sig själv i männen, sig själv levde hon ju med och männen var den andra ön som hon simmade till, i mötet förstod hon att det var en främmande ö som både attraherade och stötte bort. Hon fann också beröringspunkter, men det var inte sig själv hon var intresserad av utan det mellan man och kvinna.

Att ljuga i skrift, fiktionalisera sig själv, det är att upphäva kontrollen över sig själv, gå vid sidan av sig själv. Hitta på sig själv! Kanske man kan få syn på något. Var hon rotlös? Ja, i den meningen att hon inte uppfyllt samhällsnormen i form av familjebildning, fast arbete, månadslön, arbetsplats. Detta leder till utsatthet, den enda tryggheten låg i henne själv. Men hon "hade" alltid sig själv. Detta "hade" skapade, levde, förband sig med vänner.

En del konstnärer rotar i containrar och uppsöker gamla byggen för att hämta material. Jaget i Nyckelroman gjorde likadant, fast i resor, möten. Jag såg jaget som en kompost, in med alltihop, rör om och se vilken näring det blir.

Jag har alltid känt mitt jag nästan som en plats jag kan röra vid. Därför kan jag också överge den.

Könet som biff

TN: I det politiskt korrekta Europa av idag förutsätter man att varje prostituerad kvinna är en slav såld från Moldavien eller Rumänien och ägd av rysk eller annan maffia. Slavhandeln är ett faktum. Den är en del av detta nya Europa där centralmakter krossats och starka internationella maffiaorganisationer tagit över handeln med vapen, narkotika och sex. Men sexlusten som byteshandel - penning mot sexuell handling - har så länge människan själv funnits varit en del av hennes längtan och hennes kravlösa uppfyllande. När du stiger in i Red Light District upphäver du rollen som betraktare; genom att skriva "De tittar tillbaka på mig. Då tar jag steget över. Jag går in" har du sagt till läsaren att du är en del av denna miljö. Du har varken skäl eller lust att moralisera över den, utan belyser din egen belägenhet genom att stå mitt uppe i den. Du skriver: Jag börjar tala om mig själv, vad kommer jag inte ihåg. De lyssnar, vi rivs med och talar i munnen på varandra. Du talar alltså varken till eller ner, du talar med dessa kvinnor. Är det i ditt uppgående i miljön möjligt att säga att du därmed markerar din kvinnliga identitet också som könsvarelse, på lika villkor med henne som tar betalt för akten? Du har redan på sidan innan berättat hur din upptäckt av könet kom genom en litterär erfarenhet, i en bok av Maria Wine. Är denna upptäckt alltid ett resultat av en erfarenhet från bokens och verklighetens värld, är alltså könet i lika hög grad ett jag och en social varelse som "hjärnan", som "intellektet"?

AK: Du säger att "penning mot sexuell handling har så länge människan själv funnits varit en del av hennes längtan och hennes kravlösa uppfyllande". Jag vill säga mannen här. Inte det könsneutrala människan. Det låter så romantiskt med längtan, jag ser inget romantiskt med att köpa en kvinna, och tar man del av manliga köpares berättelser, handlar det mycket om makt, men det är möjligt att det kan tolkas som perverterad längtan.

I Amsterdam var det så tydligt. Hon där, jag här. Skyltfönsterglaset emellan. Och eftersom jag inte fann mig i uppdelningen, handlade jag efter det och gick in. Jag delade inte horans villkor, jag accepterar inte prostitution, men kvinnan bortom horan är också jag, bortom de materiella villkoren. Skiljelinjen är pengarna. Vad jag markerade när jag bokstavligen gick över gränsen, var att denna uppdelning finner jag mig inte i, inte heller att människan är en vara. Om jag gick och glodde på dem i skyltfönstret var jag delaktig i föraktet, jag blev människa när jag klev över, liksom de blev. Och de förstod genast. Splittringen mellan honkönen upphävdes några minuter. När en kund närmade sig skyltfönstret var jag tvungen att gå. Vi hade haft vår paus.

Jag har haft en del kontakt med speciellt en hora i Sverige. I Arbetaren skrev vi på 70-talet var sin recension av samma bok, Isabels ateljé, godmiddag, författad av en hora. Senare på 90-talet försökte vi samma sak om en annan bok, men fick inget gehör på kultursidorna. Jag har läst massor i ämnet. Horans situation och "val" är en brännpunkt för ett helt samhällssystem och är så tragisk att man vill riva loss sig själv från planeten. Maria Wines text fungerade som en bekräftelse på mitt "gryende" kön, en acceptans. Som kvinna är man konstigt ensam om sitt kön, det är osynligt, trots att det exponeras i porren. Som en biff.

Hjärnan, intellektet, könet har starka trådar mellan sig. Hjärnan är också en kropp. Skillnaden är att jag inte kan ta på hjärnan inne i huvudet, men jag kan ta på könet.

Ensam med orden är trygg

TN: Ensamheten, individualismen verkar vara den viktigaste aspekten av ditt liv. Du talar om att det aldrig var "människor som helade mig utan ensamheten". Du säger att den "har befruktat mig, besjälat mig, läkt såren. Så ensam med orden är jag hemma trygg". Är ensamheten all litteraturs förutsättning, eller ska vi inte dra andra än personliga slutsatser av det du skriver? Kan inte skriva, om inte ifred. I den fred frid som infinner sig i ensamhet och tystnad. AK: En gång hyrde jag ett rum på ett nedgånget hotelltak på La Gomera, en av Kanarieöarna. Där satt jag. När jag som mest var inne i groendet, tålde jag inte ens en spottloska på dasset för det påminde mig om människor. Men jag hade gärna långa konversationer med en get eller höna, jag blev så bra på att härma hönor att tuppen blev alldeles till sig. Och av den filosofiska grisen i byn intill lärde jag en hel del.

Hon i Nyckelroman var ganska extrem med sin ensamhet. Själva skrivandet är också att hårddra, jag gjorde det mer extremt än vad det var. Ljuger jag nu? Kanske. Jag känner till författare som är som kontorister och ser skrivandet som ett hantverk vilket som helst och har alla kapitel klart för sig. Kan lätt som en plätt gå från ensamheten i skrivandet till att vara social. Då blir jag nervös och känner att jag är nog ingen riktigt författare. Jag kan liksom inte "producera".

Varje gång jag tar ett lärarvikariat för invandrare, slutar jag skriva. Dagarna är fyllda med människor från hela världen, jag känner mening och betydelse, och så hem till skrivandet. Va fan? Vad är det? Vad är det för småttigt tjafs mot hela världen och att lära ut sitt språk! Då känns ensamheten som ett kloster, en bunker.

Kolleger som mat och näring

TN: Du talar om andra kvinnliga författare i Nyckelroman. Två av dem ser jag tydligt: Suzanne Brügger och Anne-Marie Berglund. Jag ser i din bok ett släktskap med deras böcker; det är den starka kvinnan som bestämt sig för att aldrig leva i en offerroll, en kvinna som tar för sig av livet och skriver detta liv. Jag har flera gånger tänkt på dig som en Anne-Marie Berglunds syster. Ni berättar båda om ett helt annat slags kvinnoliv än det vi möter i reklamens, veckopressens och de sociala kravens bild av skönhet, kvinnlighet, sexualitet och människoblivande. Vilka är de kvinnliga konstnärer som betytt mest för dig, som förebilder, som modeller eller inspirationskällor?

AK: Skulle nog hellre kalla det för knuffar, stötar. Suzanne Brügger naturligtvis, hennes tidiga teoretiska böcker. Hennes essäsamlingar. I senare böcker känner jag mig mer och mer främmande för hennes språk. Författarvänner har betytt en del, bara att de finns, att de vet vad skapandet handlar om, som poeten Siv Arb, hon var den första författare jag lärde känna närmre, sen kom Anne-Marie Berglund och Rut Hillarp förstås. Ruts böcker kom jag tidigt i kontakt med, tyckte om hennes prosa, få personer, inget långtråkigt kringsnack eller miljöbeskrivning, äntligen en författare som inte var socialrealist som de andra svenskarna. Det betydde nog en del att både Berglund och Hillarp inte levde familjeliv. Inte heller Siv på den tiden.

Enstaka igångsättare var butodanserskan Charlotte Ikeda, Wuppertaltanzteater med koreografen Pina Bausch, Greta Lindholms skakdans, allt på 80- och 90-talet. Birgitta Trotzig läste jag allt av. Händerna darrade när jag slog upp den första sidan. På senare år stötte den iranska konstnären Shirin Neshat omkull mig med sin filmkonst. Och Pia Tafdrups poetik i boken Över vattnet går jag.

Du ville veta kvinnliga förebilder, inspirationskällor? Varför det? För att jag är kvinna? Frågar du män om samma sak? Manliga förebilder? För jag har inte tänkt på vilket kön konstnären har i det ögonblicket jag blivit gripen. Det finns massor av filmer, böcker gjorda av män, som betytt något just i den tiden när jag som mest behövde dem. Som mat, näring. Exempelvis J.M. Clezios Jordisk extas, en slags prosaetik, liksom Fragment av en dagbok från 50-talet av Paul la Cour, som för övrigt påverkat Pia Tafdrup i Över vattnet går jag.

I slutet av 80-talet gjorde jag nåt som jag aldrig gjort förut. Jag ansattes av boken Kassandra och vargen av den grekiska författaren Margarita Karapanou, för det vilda språket och vansinnet i den. Jag for till Hydra, där jag visste att hon bodde, inväntade hennes ankomst. Brevet jag skickat hade inte fått nåt svar, men jag for i alla fall. Där väntade jag i tio dagar. Hon dök aldrig upp. Och det var naturligtvis inte meningen heller, jag skulle gå omkring och få egendomliga tankar, följa efter en ugglas hoande genom hela byn, se märkliga figurer på sovrummets gröna buckliga väggar och bli förföljd av en liten hund som la huvudet i mitt knä och suckade.

Med och mot feminismen

TN: Det är i ett kort avsnitt om Brügger som du kommer in på den svenska feministiska rörelsen, som du tycks ha haft ett slags hatkärleksförhållande till, ett förhållande som allt tydligare visar hur omöjlig din kärlek till denna rörelse blir. Du skriver att din "moraliska puritanism" slår över och att du ger uttryck för ett slags feministisk "näbbstövlaretik".

En man hade tystats som chauvinist om han skrivit något sådant. Du tycks drabbas lika hårt. Kvinnorörelsen vill inte ha dina berättelser, de uppfyller varken deras krav eller förväntningar. Du söker hellre det "strukturlösa" bort från alla dem som vill tvinga dig in i "bör och måsten". Du söker dig mot en öppnare kultur, där sökandet tycks viktigare än de trosvissa svaren. Du finner större tillhörighet i det som Henry Miller och Anaïs Nin skrivit än i Rörelsen, Organisationen.

AK: Jag älskar trosvissa svar! Jag har en djup dragning dit, som jag bekämpar, min nyttighetslusta är också stor. Samtidigt måste jag sparka undan detta när jag skriver. Då kände jag mig nära Anaïs Nin, men inte idag. Jag känner mig inte på samma sätt kluven mellan det inre och det yttre, mellan skapandet och min lust att engagera mig i världen, den schizofrenin lever jag med på ett mer avspänt sätt.

Men då. Enligt kvinnorörelsen på 70-talet var min debutbok Inte skära bara rispa alldeles för individualistisk och fylld med män. Det gick så långt på den tiden att en liten skrift, Rödhättan, skrev apropå debutboken att själen var ett borgerligt påfund.

Det fanns alltså två spår hela tiden, som du säger hatkärleksförhållande, men inte lika starkt som hatkärlek, mer: hon var med dem, men hon måste också hålla dem på avstånd. Hon sökte det strukturlösa för att bekämpa det trosvissa i sig. Hon ville hitta ett språk för det som hände inuti, mellan människor och i världen, men först måste hon avskilja sig från all form av organisationspolitik, så hon gjorde slut med allt!

Ord är livsfarliga

TN: Bemötandet i offentligheten upptar dig. Du citerar oförstående och elaka kritiker. "Jag kräks när jag läser Agneta Klingspor" citerar du en kritiker på Göteborgs- Posten och på andra ställen anför du liknande omdömen. När din pappa ringer och anklagar dig för att vara skuld till din mammas senilitet känner jag att den anklagelsen är mycket svårare att bära för dig. Är det en riktig iakttagelse?

AK: Typiskt att jag inte nämner när hon fick bra kritik. Det fick hon faktiskt. Ingen kritik skulle få henne att sluta skriva. Inte ens pappan på den tiden som sa att hon skrev "dassblommor" och påstod att publiceringen av boken var orsak till mammans Alzheimer. Men självklart var det svårare att ta hans ord än offentlig kritik. Ord får konsekvenser, han körde henne på porten som dotter ett tag. Ord är inget hantverk, ord är direkt livsfarliga. Från början var också orden för henne ett sätt att överleva med själen i behåll, ett sätt att skydda sig, åtminstone ha överblick över något: orden, hennes tolkning av det hon såg, upplevde.

Jag skriver inte för att bli bekräftad och älskad. Ibland får jag för mig att många författare främst vill bli älskade för sina böcker. Och åka runt till biblioteken och vara trevliga. Jag har själv gjort det, men undrat över hela tillställningen och känt mig som en snäll kurator. Ska vi visa upp oss, så att de kan se att vi inte är några konstiga djur. Men det kanske vi är! Woff, kakakak, bääää, morr.

Människan, illusionsbefriad

TN: Låt oss tala om politikens död. Det finns många starka avsnitt i boken Nyckelroman, som antyder din syn på den moderna parlamentariska politikerklassen: Den enda gång jag tror på politikern är när han säger något oöverlagt som han måste ångra dagen därpå. Det jag tycker är det mesta drabbande om denna nya sköna värld, lyder: VPK första maj: Sjukvård ska vi ha och de ska va bra. Fritis ska vi ha och dom ska va bra. Dagis ska vi ha och dom ska va bra. Skolor ska vi ha och dom ska va bra. Mot detta ropar syndikalisterna i teatral ironi: Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill bara ha sex. Eller så rabblar de siffror, ett till tio. Parollernas bankrutt, då kan man lika gärna skrika: Uppror och kravaller eller Krossa och bränn. För det tror heller ingen på.

När jag läste detta tänkte jag på vad som hänt under senare år, där de så kallade svarta blocken av unga, maskerade och svartklädda demonstranter i eller kring den syndikalistiska och anarkistiska rörelsen, skapat en helt ny stämning i demonstrationerna, och där det mycket våldsamma uttryck detta tar sig i angrepp på McDonalds, olika butiker och banker, med krossade fönster och brinnande lokaler, bidragit till att göra varje protest eller åsiktsyttring till ett slags medial teater. Kan man inte se denna mentalitet som ett resultat av en insikt om alltings oföränderlighet, ett slags cynism och uppgivenhet inför framtiden? Hur ser du på detta politiska dilemma, som jag menar också är ett uttryck för det du skrev i din bok: För det tror heller ingen på.

AK: På en sida i skolans samhällskunskapsbok fanns en ritning på demokrati. Det var en massa rutor och pilar mellan rutorna (remissinstanser). Såg ut som en maskin med kolvar och rör, något skulle forslas runt därinne, förmodligen demokratin.

Utanför demokratimaskinen var det tomt. Ingen input, ingen output. En tom plats. På denna tomma plats sker demonstrationer med mera. Här ligger dilemmat. Det finns ett uttryck som bland annat användes av politiker under husockupationen av Mullvaden i Stockholm i slutet av 70-talet: "Det är emot demokratiskt fattade beslut i laga ordning." Det vill säga allt som stör den demokratiska laga ordningen av redan fattade beslut ses som grus i maskineriet.

Detta är, som jag ser det, ett systemfel. Hur ändra på fel, dåliga beslut för flertalet utan att göra våld på den parlamentariska demokratin? Så att de på den tomma platsen kan se faktiska resultat av sina protester, att de däruppe lyssnar och inte bara kör demokratiskt fattade beslut i ansiktet på dem som ett slags håll käften. I denna ritning är alla fast och "spelar sitt spel". Politiker ska inte ge vika, demonstranter ska vråla och banka och poliser slå. Alla gör sitt förväntade och svarar förväntat.

Hopp på eget ansvar

Krossa och bränn är ju inget att tro på, det är en nihilistisk handling. Framför allt får de makt i denna stund. Som de annars inte känner. Martin Luther King Jr sa om kravaller, att det är ett vidrigt raseriutbrott, men leder ingen vart. På den tiden var det de svarta som kravallade, de som var diskriminerade, fattiga, utan jobb, slagna, anhållna för ingenting. Jag tror knappast att våldsverkarna i Europa lever under sådana villkor. Det kan därför uppfattas som lyxkravaller. Den dagen de maskerade slänger masken och vägrar slå sönder, kommer nåt att hända. Rörelsen måste göra något oväntat. Nu är det status quo. Precis som gubbarna i G8 eller vilken stelbent politiker som helst. Jag är idag inte uppgiven, men jag är glad att jag är över 50 år och inte ung. Utvecklingen i samhället är vidrig, men samtidigt är den största delen av dem som deltar i kritikrörelsen mot de rika länderna inte våldsverkare. Det inger mig hopp i vilket fall. Under 80-talet var det ju helt tyst. Utan hopp vill jag inte leva och eftersom jag vill leva får jag se till att hoppas.

TN: Du skriver dig fram till en mycket starkt uttalad ståndpunkt, som kan sägas vara ett slags individens alternativ till politiken. Den politiska människan ersätts i din text av den reflekterande och illusionsbefriade människan:

Det enda sanna är meningslösheten. Övrigt är påhitt för att hålla meningslösheten borta. Den enda sanna existensen är den i meningslösheten eller snarare icke-meningen. Alla ismer, idéer, ideologier är också påhitt för att komma undan känslan av meningslöshet.

Brügger talar om den "atomiserade" människan, som helt saknar blick för att hon eventuellt ingår i ett socialt eller kulturellt sammanhang. Den postmoderna människan är berövad all annan mening än konsumentens. Är det i ett sådant perspektiv du menar att meningslösheten är alltings grund och innehåll?

AK: Nej, nej, inte i det perspektivet. Jag tror att jag menade rent existentiellt. Om jag inte föder barn, reproducerar mig, så finns det ingen verklig mening. Vi föds och vi gör nya människor, så dör vi. För övrigt finns ingen mening. Det var det jag fick en aning om, ja upplevde. Jag står fortfarande där, att den enda sanna existensen är den i meningslösheten eller snarare ickemeningen. Den är hård och reell.

Men man kan inte leva där, man måste ta sig snabbt därifrån och skapa illusioner om meningen som man så småningom tror på. Meningen, sambandet med andra människor, betydelsen av de andra. Man måste det, för att inte gå under, mista sin värdighet. I konsumismen förloras värdigheten. Trots nödvändigheten av att skapa ny mening är grunden icke-meningen. Om man som jag inte fött nya människor.

Att skriva är att överleva

TN: I ett mycket gripande kapitel, det om 1988, berättar du om mötet med en stum kvinna och hennes likaledes stumma mor. Hon skriver sitt namn, Teresa, i sanden för dig och leder dig hem till sig, där hon och modern bjuder dig på lammkött och rött vin. Allt sker i tystnad. På golvet sitter en hund, tyst också den. Du uthärdar knappt tystnaden. Vill tala. Du får ett papper och en penna. Och du skriver på svenska: Mentir-ljuga, skriver handen, ljuga ner till botten av sanningen, skriver handen på svenska. Det där avsnittet har jag grubblat mycket på och jag tror inte längre att det bara beskriver ett fysiskt möte. Är det så, att den skrivande människan, du, också är den talande och att all språklöshet, tystnaden inbegripen, är outhärdlig som tanke? Kan du inte överleva utan att alltid formulera dig i orden? Två sidor längre fram beskriver du hur en man överfaller dig i en gränd och du skriker så starkt, att själva skriket kanske skrämmer dig mer än överfallet: Vet inte vad jag blir mest rädd för, hans våldtäktsförsök eller mitt skrik, kraften ur strupen, okontrollerad, vild. Var det jag ? Eller var det Teresas stumhet genom alla åren som fick röst?

Är Teresa i själva verket din tystnad och oförmåga att sätta ord på dina tankar, erfarenheter och känslor?

AK: På den tiden slog hon ofta knut på sig själv i förhållandet till språket. Hon ville nå bortom språket. Vilket är omöjligt. Som att nå bortom färgen. Och så fort jag skrivit omöjligt, vill jag genast sudda ut det. "Är omöjligt" får inte stå skrift.

Språklösheten, tystnaden var inte outhärdlig som tanke, utan att inte kunna nå dit, att via språket kunna "tala" tystnaden. Det levde på Gomera en kvinna som var stum, vi var mycket lika och en kväll tog en man fel på oss, han trodde jag var den stumma, jag nickade och blev den stumma. Det var som om Teresa, den stumma, blev min, hennes verkliga "röst". Och att sätta ord på Teresa är omöjligt. Nu är jag där igen! "Omöjligt".

Främlingen har en nyckel

TN: Nyckelroman spänner som dagbok mellan 1977 och 1992: från ett årtionde då supermakternas terrorbalans var alltings ram och utgångspunkt, då Afghanistan invaderades och våldtogs, fram till den tid då Berlinmuren faller, kommunismen förklaras död och den enda vägens politik proklameras som en sanning för hela Europa, i usa:s hägn och med en självklart förstärkt amerikanisering av våra liv.

Jag menar inte att östblocket skulle ha varit något alternativ till amerikaniseringen, men frågar dig ändå: Vad kan dessa år lära oss? Vad kan vägen från konfrontation till likriktning innebära för oss? Och viktigast av allt: innebar raserandet av denna mur att vi blev en bättre mänsklighet? Du skriver: Är nyckeln från Jugoslavien? Jag hittade den utanför huset, svarar han, vill du ha den? Ja, viskar jag, men den går inte till någon dörr. Jodå, säger han och lägger den i min hand (...) Nyckeln var det ja. Han gav mig den naturligtvis som ett slags stafett.

Av det gamla sovjetimperiet ska massor av nya småstater födas, den som finns starkast i våra medvetanden är kanske Tjetjenien som år efter år bombas, terroriseras och våldtas. Sedan 1992 och åren fram till idag har fronterna färgats av en ny företeelse: det internationella, fundamentalistiska nätverket al-Qaida som allt oftare ger sig till känna i våldsdåd riktade mot västliga intressen och "de otrogna" som styr i den muslimska världen.

Vilken roll har författaren i ett sådant sammanhang? På vilket sätt kan man ha förväntningar och ställa krav på henne i en alltmer splittrad, svårbegriplig och ångestskapande värld? Eller är det i själva verket så, att hennes enda sanna uppgift är att hon i sina böcker berättar om sin egen splittring och ångest inför den värld hon fötts till och lever i? Och är i så fall denna berättelse ett slags vittnesbörd, en stafettnyckel för nästa generation att föra vidare (och kanske lära något av)?

AK: Så fort jag hör "förväntningar på författaren" tar jag fram kniven. Att skriva är ju att befinna sig på den enda plats som är fri. Jag bestämmer. Vilket inte betyder utan konfrontationer, motsättningar. Ordet "Uppgift" ihop med ordet författaren, ja, då hugger jag till. Författaren gör det hon kan, förmår och lite till. Det hon skriver är uttryck för en livshållning. Vill hon skriva om blommor och blader, så gör hon det. Varje berättelse tolkas ur sin tid. En medvetet politisk roman eller en dikt kanske inte alls får genomslagskraft. Medan en annan som inte var tänkt så blir en "bomb".

Min lilla stafettnyckel var enkel. Någon hittar något och vill återbörda det till den som förlorat det. Någon tänker på den andra människan. Kalla det inlevelse. Också detta. Främlingen har en nyckel. Hon tror genast att ingen dörr finns åt denna nyckel, att inget finns att låsa upp. Han tror det. Och det går i stafett. Tron mot icke-tron. Kalla det hopp.