Ledare: Önskelista för varandra

av Clara Henriksdotter Puranen, Patricia Rodas och Lotta Moring

Clara: Jag önskar att vi som säger att vi är feminister inte behövde stå till svars för alla feminister i hela världen och jag önskar att klichébilderna av kvinnosakskvinnor inte vore så seglivade. Jag önskar att feminism inte skulle sammankopplas med kroppsbehåring utan med solidaritet, medkänsla, mod och kamp. Inte en kamp mot utan en kamp för allas rättighet att leva sitt eget liv, att välja själva, också då det gäller utseende.
Jag önskar att männen bättre tog hand om varandra och gav tydliga signaler till de män som tar till förtryck och våld mot kvinnor. Vi kvinnor ska inte behöva ta ansvar för männens liv lika lite som de ska behöva ta ansvar för våra. De unga tjejerna ska kunna komma till oss som är äldre och berätta om sina liv med allt vad det innebär av rädslor, önskningar och tillkortakommanden och vi ska visa dem att det är både möjligt och värt att leva ett liv som självständig individ.

Patricia: Jag önskar unga kvinnor av idag kroppskännedom, en sund självkänsla och en visshet om att de har ett eget värde. Tonåren är den tid i livet då så mycket händer runt omkring en och speciellt inuti en. Unga flickors synpunkter, deras viskande, skrikande, skrattande, gråtande röster, är en viktig länk till den pågående feministdiskussionen.
(Ibland undrar jag om det överhuvudtaget finns någon diskussion.)
Kunde jämställdhetsdiskussionen påbörjas redan på lågstadiet? För vem skulle egentligen förlora på det? Med en mer öppen diskussion redan då skulle förståelsen mellan flickor och pojkar öka och rädslorna kanske rinna ut i sanden. En undervisning där barnen får lära sig att flickor och pojkar kan vara olika men att det inte är så dramatiskt.
Då kunde samtalen få gro redan då barnen är små och inte som nu, där det börjar med påhopp och skällsord och där frågan om någons sexuella läggning är mer intressant än viktiga och aktuella jämställdhetsfrågor.

Lotta: Jag önskar oss en värld där kön finns som rikedom och erfarenhet, men där vi i första hand är personer, olika, lika värda. Barn är barn och har kläder i alla regnbågens färger. Klänning eller byxor, det kvittar. Farbröder broderar av hjärtans lust, tanter åker moped - för att de vill det.

Vi önskar att Astra Nova skall få vara en mötesplats där kvinnor och kvinnor och män för en dialog med varandra. Där både äldre och yngre kan lära sig av varandra. Där vi ger oss mod att vandra vidare.

Och så önskar vi alla Astra Nova-läsare en riktigt skön sommar!