Ögonvittnen i Petsmoskogen

av Patricia Rodas

"Jag försöker att inte göra allt för skrämmande ansiktsuttryck, men grin är ett måste!" Det är Carina Granlunds presentation av de senaste årens arbete och möda. Patricia Rodas har ställt sig framför ett stort antal streckgubbar i Carinas lilla vindsateljé en kulen januarieftermiddag.
Den som har besökt Wasa Teater har troligtvis lagt märke till Carina Granlunds verk Utvalda på andra våningen strax invid vänstra trappuppgången. Verket är mycket grafiskt uppdelat i svartvita ytor och består av ansikten med uttrycksfulla miner.
"Jag brukar tänka mig dem som känsloandar som befriat sig från kroppen och lever sina egna liv, säger Carina. De betraktar kroppen de varit fängslade i, inte nära-döden-upplevelser men mycket-nära-känslor-upplevelser".
Studerar man dem tillräckligt länge upptäcker man att de avbildar vardagsföremål, klädnypor, kammar, brickor, skedar som Carina placerat ut på papper och sedan sprejat över med svart färg. Det blir en schabloneffekt och föremålen återbildas nästan fotografiskt på pappret. Sen har hon målat fram huvudformen med vit akrylfärg. Carina talar om arbetet som "en kreativ kick som rullade på av sig själv". Och resultatet blir snudd på genialt i all sin enkelhet.
Men gubbar?
De har följt henne under snart två års tid. De började dyka upp i marginalen i skissblocket och på lösrivna blad. Carina visar mig ett ark där det kryllar av spontant tecknade små gubbar, den ene olik den andre. Hela gubbar, förvånar jag mig. Carina förklarar att hon strävar efter att rita hela stora figurer men att de än så länge bara visar sitt ansikte. Spontanitet i större format låter vänta på sig. Någonstans på vägen föddes namnet, Ögonvittnen. Ett träffande namn som berättar om ett djup bakom de tysta expressiva ansiktena. Hennes strävan mot ett enkelt och spontant bildspråk fick sin början. Gubbar. Men de är faktiskt könlösa, ögonvittnen som betraktar livet omkring sig. De kan förstås inte uttrycka sig verbalt men på de talande ansiktena kan man inte ta miste. De har någonting att säga oss. Små och stora saker.
Ansiktena är mest återgivna i svart och vitt men nyligen har Carina också börjat måla dem i starka färger. Den svartvita världsbilden har börjat ge vika för färgerna. "Jag har inte helhjärtat vågat måla i färg på en längre tid. För att komma över rädslan att använda färg har jag börjat så enkelt som möjligt med en bild, bland annat genom att använda täckfärger och gouache."
De fina tecknade linjerna understryks av det starka färguttrycket.

Storkök och stipendium

Den kreativa glädjen är ingen självklarhet för Carina. Vad hindrar dig? "Mestadels är det jag själv som bygger upp olika slags mentala hinder, ibland för att skydda mig själv. Jag inser inte att skapandet avtar inom en alltför kontrollerad ram. För mig är skapandet en långsam process som innehåller snabba infall. I och med mitt vanliga arbete i personalkök har mitt skapande blivit ännu långsammare än jag har önskat." Den skapande människans dilemma. Att arbeta med sig själv, en evighetsterapi tycks det ibland; skiljelinjen mellan integritet och det allmänmänskliga, något för var och en, är tunn. Något som Carina lyckats bra med i sina naiva teckningar, allvaret är iögonenfallande samtidigt som vissa tycks stirra på mig med en ironisk glimt lekande i ögonvrån. Jag kunde ge betydligt mer än en cent för att få höra deras berättelser. Ett arbetsstipendium på ett år ger Carina en möjlighet att koncentrera sig på sitt uttryck i lugn och ro. Eller?
"Just nu är framtiden nuet för mig. Jag skapar framtiden varje dag i och med att jag är i rörelse som verksam bildkonstnär." Hon får perspektiv inte enbart på sitt eget skapande utan också på livet som helhet. Jag avundas henne.
Den yttre pressen; att vara effektiv, marknadsföra sig själv, mumla dagens mantra medan svetten lackar och "produktivitet" skrivs i pannan. Nej, sällan i skogen där stillhet råder, förstås tanken att inte vara tillräcklig, att inte stagnera. Utveckling betyder hårt arbete. "Att vara kreativ innebär att man prövar olika tekniker eller ger sig själv rum för att experimentera och omkullkasta idéer. Förnyelse är något som följer med skapandeprocessen."
Det perfekta uttrycket hos ögonvittnet? Nej, de lever sina egna liv, kontrollen fanns mera förut, nu strävar Carina efter en balansgång mellan det kontrollerade och det spontana, impulsiva.

Ögonvittnen talar stumt

Kreativiteten sjuder, bubblar någonstans långt under mig medan blicken sveper över fjärden, skogen, och jag tycker mig förstå uttrycket i många ögonvittnens ansikten. Paradoxalt nog, långt borta från staden finner jag de mest jagade uttrycken, är det en längtan bort någonstans? undrar jag. "Det är figurer från livets olika marginaler, kanske från början figurer som hör hemma i utanförskap. De står för en öppen och okonstlad form av liv. Vettvillingar på ett utlämnande sätt. I mitt skapande återkommer jag alltid till dessa figurer, de hjälper mig över ångestkänslor. Jag klottrar ’gubbar’ överallt och de är mig mycket kära."
Ögonvittnen i Petsmoskogen långt borta från stadens sjudande liv och leverne. Jag fascineras om och om igen. Jag betvivlar inte en sekund att de har någonting att berätta. "Jag önskar skapa en påtaglig känsla av ansvar inför vår egen tillvaro, de stumma ögonvittnena påminner oss om livet vi rår om."
Naturen har alltid varit en förtrolig vän för Carina.
"Möjligheten att kunna stanna upp och iaktta är mer påtaglig här ute, en möjlighet jag kan använda mig av i mitt skapande."
Naturen, där inspirationen rinner till, där den inre rösten hörs utan åthävor, där andligheten bekräftas utan att behöva bli definierad. Där det inre sökandet håller kreativiteten vid liv.
Att flytta till Petsmoskogen kändes inte märkligt för Carina eftersom hon är uppvuxen på landet. Där det är viktigt att man känner sig förankrad till platsen på ett eller annat sätt. Frågan "Varför Petsmo?" är något som hon ofta fått svara på. "Ibland känns det som om jag måste förklara mig." I själva verket räcker det med att se sig omkring, stanna upp och låta tystnaden tala. Vi pratar om rotlöshet och att identitet är så aktuellt idag i vårt välfärdssamhälle där allt tycks vara föränderligt. Sant är att man söker sig till ett ställe där man tror man skall trivas, och där man kan förvandla livserfarenhet till konst i olika former.

Att lyssna på andras uttryck

"Mörker och avskildhet är mer en fördel än en nackdel för mig." Och det är inget märkvärdigare än så. Att efter arbetsdagens slut i storköket där Carina tjänar sitt levebröd, där det tillreds mat för storföretagets personal. Där Buller och Bång, och svetten lackar. Då ifrågasätts inte Skogen och Lugnet nej den är en mjuk välkomnande famn. Lägg sedan till de två senaste årens arbete efter utfört dagsverke för den gemensamma utställningen i Konsthallen i Vasa 2003 tillsammans med textilkonstnären Mia Damberg.
"Mitt arbete inför utställningen skedde på all ledig tid ca två år före öppningen av utställningen." I det lilla vindsrummet som gjorts om till ateljé.

Från kökshätta till arbetshalare*

Där i skogen, bredvid den vackra funkisvillan från 1938, antar så småningom Carinas egen ateljé färdig form. Jag anar längtan bakom Carinas ord; hon andas tillförsikt med blicken fäst på den ännu osynliga arbetsbänken. Risken för en mer isolerad tillvaro blir förstås större. Som konstnär är hon medveten om denna paradox eftersom hon behöver impulser utifrån. Det hämtar hon i andra konstnärers arbeten och i musiken.
"Alla konstnärer har egentligen något inspirerande, det gäller bara att vara öppen för andras uttryck." Några konstnärer som Carina genast nämner som inspirationskällor är Dubuffet, Twombly och Tinguely. "En konst som utstrålar energi och som fångar mig direkt." Musiken är en lika viktig källa, något som befriar kropp och själ. När känslorna har slagit knut på sig själva, då kan musik lösa upp det mesta. Bland favoriterna finns Diana Krall, Moloko och Cassius.

Rum för känslighet

Är det möjligt att leka med sin egen konstnärsroll? "Ja, att rita gubbar i andra miljöer, ta ögonvittnena under armen och promenera ut bland folk, ett slags performance, det skulle vara spännande. Jag vill försöka skapa tillfällen där känslighet får ta plats i våra liv. Jag tror att vi behöver denna känslighet som individer för att verkligen se varandra."
Jag håller med, inte bara rusa, armbåga sig fram. Oj då förlåt jag trampade visst på någon men tyvärr jag måste gå för sen för sen men se dig för människa ursäkta jag har inte tid. Att våga placera sig själv som ögonvittne i en skara bland många andra. Carina uttrycker mod med sin blotta existens.
"Woody Flowers har sagt: ’Kreativitet är en av de få självbelönande aktiviteterna. Att vara kreativ är som att vara kär!’ Kanske är det detta jag önskar vara och förmedla?", funderar Carina.
Liksom det krävs mod för att lära känna en människa, krävs det mod för att skapa. Och att leva i den inneboende glädjen när man väl har funnit den. Carina behöver inte leka fram en annan konstnärsroll, om hon inte själv finner nöje däri.

-------

Carina Granlund är född i Jakobstad 1967, bosatt i Petsmo, Korsholm sedan fem år tillbaka med sambon Kenneth Westerholm. Konstutbildningen har gått från konstlinjen på Västra Nylands folkhögskola, 1987-1988 och Svenska konstskolan i Nykarleby, 1988-1992. Hon jobbar främst med måleri, teckning och grafik (serigrafi).
* Arbetsoverall